Bitterljuva minnen.

Idag var jag och skulle hämta mina betyg (ja, jag har slarvat bort mina) på min gamla gymnasieskola. Samtidigt som om det inte känns som om någonting har förändrats är allt helt anorlunda. Öppnar dörren till skolan och tre år sköljer över mig. Konsertkvällarna, alla håltimmar spenderade i fiket, stressen, framtidsdrömmarna, vännerna. För en stund kändes det som om jag precis lika gärna hade kunnat vara påväg till min pianolektion i B-huset med andan i halsen och tanken att "fasen, jag borde verkligen ha övat mer den här veckan.." klingande i bakhuvudet.

Men denna känsla försvann någonstans mellan expiditionen och lärarrummet. Tittade mig runt och inser att detta börjar vara ett tag sedan. Killarna som sitter med gitarren i fiket är ganska små numera, tjejerna känns mer som 7or och denna stora skola men alla elever känns mer som ett dockhus. Mina fina tjejor lyste med sin frånvaro och korridorerna ekade av tystnaden efter våra skrattanfall.

Träffade på en av mina favoritlärare - Karin Högström, som frågade mig en intressant fråga som hon och hennes kollegor har diskuterat.

- "Vad lärde du dig egentligen av att gå här Sanna? Om du fick göra ditt val idag,när du nu vet vilken kallabalik det skulle vara, skulle du fortfarande ha valt att gå musikestet?"

Tystnad. Funderar.

- "Jag lärde mig mycket, otroligt mycket."

De tre åren gav mig mer skinn på näsan än jag någonsin hade kunnat tro. Jag kan stå inför 500 personer och sjunga något som varken låter bra eller är väl repeterat, utan att bli nervös. Jag har lärt mig att mina åsikter spelar roll och jag är inte rädd för att uttrycka dem. Människor som gråter gör mig inte längre obekväm. Jag har lärt mig att arbeta i grupp, och insett att det inte går att tycka om alla. Jag har lärt mig hur man driver igenom ideér och ror projekt i land. Jag dödade många av mina fördomar mot andra typer av människor. Efter ett misslyckande går det faktiskt att stå upp igen.

Efter en snabb genomgång av mina gamla bilder hittade jag en bild som verkligen symboliserar min gymnasietid. Fyra musikestetare mitt under riggandet inför kvällens stora föreställningar. Alla är ofantligt slitna efter rep, rep, rep och för få sovtimmar. Man kan nästan ta på magkatarren genom bilden. Trots detta finns det något rörande över oss i denna skepnad - känslan av att "ikväll smäller det!" ligger i luften. En sista ansträngning, adrenalinkicken, musiken - näst intill en hög känsla.

image64


Så, Karin, jag lärde mig mycket. Universitetet är som en enda lång semester om man jämför med mina tre år på musikestet.

- "Jag skulle inte tveka en sekund på att göra samma val igen. Inte en sekund."

Kommentarer
Postat av: rakel eklund

Haha vilken jäkla bild :)

Och jo, vilken gymnasietid vi hade. den försvinner aldrig!

2007-11-12 @ 20:48:14
URL: http://rakeleklund.blogg.se
Postat av: underbaraclara

alltså. du skriver helt fantastiskt här Sanna. Det gav mig rysningar. Du är grym.
Och tack minj älskade vän för kakorna. De var ljuvliga och jag åt dem och kände kärleken :)

2007-11-12 @ 23:21:37
URL: http://underbaraclara.webblogg.se
Postat av: klara j-r

halleluja!! jag gillar också denna bild. det otroligt falska/trötta leende som försöker, på ett otroligt fult och halvhjärtat sätt att visa sig på mina läppar.

fint skrivet!

2007-11-13 @ 16:51:40
URL: http://nomi.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0