Det finns gränser.

Igår tapetserade de om vardagsrummet hemma hos mig. Upptäckte dock en mycket negativ sak med att ha en liten lägenhet - det finns ingenstans att göra av grejerna. Efter jag stigit upp ur sängen började jag lasta in saker i sovrummet (som är typ 5m2) till jag knappt kunde stänga dörren. Kläder, jackor, förstärkare, högtalare, TV:n, skor, bord... ja, alllt skulle få plats.

När jag slutat för dagen och även hunnit med ett spinningpass skyndade jag mig hem ivrig att sätta tillbaka allt på sin plats. Trodde jag. Tapetskiten hade inte torkat än och lämnades med en lapp från hantverkarna "Vänta till imogon innan du flyttar tillbaka möblerna". Tack för den. Öppnade dörren till sovrummet (varav tre tavlor genast rasade ut) och insåg att jag tar mig inte in till sängen. Lite smått irriterad och rädd för att natten skulle spenderas i en inplastad soffa släpade jag mig mot köket för att i allafall få lite mat i magen. Trodde jag. En propp hade gått och spisskiten gick inte igång. Sådana här situationer kan lätt få mig att börja gråta. Med blodsockret nere nedanför knänen och IKSU-svetten fortfarande osande tog jag fram telefonen.

10 minuter senare hämtade mamma mig. Det får ju finnas gränser för vad en människa kan tollerera.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Helt rätt! I det läget finns det bara en lösning, mamma! :)

2007-09-28 @ 08:54:14
URL: http://thessbott.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0