Wohohohooo!!...eller?
Nu är helvetet igång. Alla ser fotboll, snackar fotboll, andas fotboll. Utom jag. Could not care less liksom. Jag står i ett hörn och tittar förvånat på när annars helt normala människor blir som förbytta och skriker och svär, klär ut sig i gul-blått och vrålar utan sans. Ikväll var det Grekland-Sverige, en match som jag faktiskt såg. Vi hade after work på Olearys och inte kunde jag vara så tråkig att jag bangade. Peppad skuttade jag iväg - min livs första riktiga fotbollskväll! Vad skulle man ha på sig? Hur skulle stämningen vara? Det kändes som ett studiebesök i en annan kultur.
Avspark. Alla skriker.
Blås i visselpipan. Alla vrålar - "DOMARJÄVEL!!".
Skott mot mål. Alla reser sig från stolarna, håller andan eller stönar högt.
Mål. Olearys går halvt i bitar.
Jag är helt förundrad över detta fenomen fotboll. Att alla bryr sig så mycket, att det spelar så stor roll. När bollen närmade sig mål vände jag mig från TV:n bara för att iakta alla människor runt omkring mig och spana in alla miner och reaktioner. Vad är min reflektion över matchen då? Fotbollsspelare måste verkligen ha grym kondition. Grekland hade lite tråkig färg på sin dräkt, vit. Var det fantasifullt kanske? Män är sjukt snygga i fotbollskläder. Sverige har en hel del godingar att bjuda på i backlinjen och Ljungberg håller fortfarande måttet. Det är förvånandsvärt många spelare som har långt hår om man tänkter på deras yrke. Varför inte hålla det kort istället för att krångla med hårband och snoddar?
Slutklämmen kom när matchens blåstes av och högtalarna inne på Olearys började pumpa Queens "We are the champion". Nja, alltså, we är ett ganska starkt ord. Visst var Zlatan och grabbarna duktiga men vi andra bidrog väl inte med så mycket...
Nu har jag gjort min del av EM.
Nästa match kommer jag definitivt att missa.
Haha! Jag älskar dina observationer alltså. Så helt rätt allting.
Tja, för mig handlar det mycket om att jag har en koppling sedan barnsben till fotbollen. Som sjuåring så var bronset 1994, att se matcher med föräldrarna mitt i natten och att det gick så bra, väldigt stort, och är fortfarande ett av mina bästa minnen från barndomen. Sedan spelade man ju fotboll ända till gymnasiet, och uppskattar därför de stora turneringarna därför att det är så många skickliga spelare med som kan bjuda på det där lilla extra.
Sedan har intresset för sporten som sådant falnat med åren, det ska jag inte sticka under stol med. Speciellt patriotisk är jag inte heller, jag trodde Grekland skulle spöa Sverige, och jag bryr mig heller inte överdrivet mycket om landslaget skulle åka ur. Jag vill se bra fotboll, och enda gången jag sitter framför burken är just under EM och VM. Den här fotbollsfanatismen du pratar om ställer jag mig en smula oförstående till, men det känns också som att det är som vilket folkfenomen som helst. Vad är det som egentligen skiljer det ifrån att gå på krogen och dansa, rent kvalitativt?
Hej
som bekannt såg jag oxå matchen, eller snarare halva.... Somnade under början av andra halvlek, men vaknade av ett vrål från maken. Under den vakna perioden dök det dock upp en del reflektioner även från min sida:
- Varför är gräsmattan randig?
- Varför hade sverige gröna västar på sig under uppvärmningen
- Varför väljer man att som tränare ha kostym??
- Är det inte fruktansvärt genant att först ligga och åma sig på gräsmattan som om man har fått benet avhugget, varefter man 30 sek. senare kliver upp och fortsätter springa som aldrig förr?
- Tittade Maximillian (Zlatans son) på matchen?
- Det här med offside, är inte det en ganska dum regel?
- Vad är en hörna?? Varför är det bättre att sparka in bollen istället för att kasta?
Frågorna är många, vissa fick jag svar på andra inte... En sak lärde jag mig iallafall. Man skall tydligen inte vara så frågvis under match :-)
KRAM
klart du kan länka mig, jag länkar dig :)
