"Ringer du när du kommer hem så att jag vet säkert?"

Det är lördag. Det är natt och mörkt. Du har varit ute och ska nu hem. Ingen bor åt ditt håll men du har bara 2 km hem. Hur gör du? Går du? Följer du din kompis hem och sover där? Eller lånar hennes cyklen när hon är hemma? Eller tar du en taxi? Ja, taktikerna är många. Men en sak är säker och det är att hur vi tjejer än gör kommer vi aldrig vara riktigt bekväma för att röra oss fritt kvällstid. Somliga traskar ensamma från Teg till Haga mitt i natten utan att bry sig. Vissa går inte en meter själva.

Diskussionen idag i fikarummet handlade om just detta. Några började med att säga att det minsann känner sig trygga och att de inte har några problem med att gå själv kvällstid. Men visst, man behöver ju inte gå genom tunneln där det är mörkt och trångt, och visst har det hänt att man har gått med en skruvmejsel i handen hela vägen. Men visst känner man sig trygg... eller?

Det är verkligen ett konstigt fenomen att vi inte ska kunna röra oss fritt utan vara beroende av andra på vår väg hem genom natten. Kanske en av de mest synbara kvinnoförtrycken idag mot kvinnor. Vi lever fortfarande inte lika obehindrat som män, samhället tillhör fortfarande dem och vi rör oss ute på gatorna efter deras regler. Umeå är inte lika tillgängligt för oss. Detta är alltså 2008 vi pratar om.
 
Själv lever jag lite efter filosofin att "jag ska bannemig kunna röra mig ute på kvällen som tjej", men utan att bli dumdristig. Var den gränsen går är dessvärre lite difus och beroende av dagsformen. Mest skrämmande är dock att jag tydligen ser lördagsnatten som en arena att leva ut min feminism. Men var katten ska man börja...?

Kommentarer
Postat av: Amanda

Åh, jag känner så väl igen mig i diskussionen! Så många gånger man har haft den såväl under lunchtid som vid tretiden sena vinternätter... och visst blir besluten lite olika ibland. Framför allt känner jag igen mig i din filosofi - för vem anser sig har rätt att ta ifrån mig min känsla av att vara trygg, min rättighet att gå hem ensam? Varför ska jag bli beroende av någon annan bara för att jag råkar vara född till den jag är? Samtidigt inser jag också att det är dumt att utmana ödet.

Men visst blir jag förbannad den gången jag avstår från en promenad hem för att det inte känns tillräckligt tryggt (även om jag också har traskat upp emot sju-åtta km från Haga till föräldrahemmet någon natt). Och det är sällan jag låser dörren en natt utan det där "Nu är jag hemma, sov gott, vi hörs".

2008-05-12 @ 23:04:00
URL: http://lyckaliten.blogg.se
Postat av: rakel

åh du tar orden ur min mun!
var börjar vi? och hur kan vi leva och acceptera det här?
vi måste kämpa på!

2008-05-13 @ 17:37:54
URL: http://rakeleklund.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0