sannapannan

Helgens bravader. 
170 mil i en minibuss.
Var som barn igen, med matsäck, billekar och nödproviant (alltså godis).




Sedan begravning.
Det gick bra att sjunga, även om det är den värsta typen av framträdanden.
Möta allas blickar där de sitter men samtidigt försöka hålla gråten borta.


Man blir helt matt av begravningar.
Både kroppen och knoppen blir som helt uttömd på energi.
Mystte ner mig i soffan med lilla Lina och tittade på Madicken.
Lät tankarna trilla långt ifrån blomkransar, tårar, psalmerna och kistan.





Visst är det konstigt med så glada bilder från en resa som trots allt handlade om ett avsked?
Men kanske är det just det som är det fina, att skratt och gråt blandas.
Som det liksom är här i livet.