sannapannan

Från och med första juli 2008 har föräldrar möjlighet att "förlänga" sin föräldraledighet till ett barn som är mellan 1 och 3 år. Som ersättning får föräldern kring 3000 kr i månaden. Den blå regeringen vill genom sin nya familjepolitik öka jämställdheten, möjliggöra för både kvinnor och män att kombinera familjeliv med arbete och öka varfriheten för barnfamiljer. Det låter som en fin tanke, men vad blir egentligen resultatet? Vad sänder regeringen ut för signaler?

Jag är helt övertygad om att vårdbidraget inte kommer att bidra med någon ökad jämställdhet, snarare motsatsen. Visst, bidraget möjliggör för en förälder att vara hemma med sitt barn, men vem är det som kommer att utnyttja detta? Det är naturligtvis kvinnan. Våra förutfattade meningar och de ingrodda könsrollerna pekar ut kvinnan som den givna barnomhändertagander. Det är bara att titta på föräldraledigheten som den ser ut idag och titta på statistiken - pappan tar i genomsnitt ut 20% av föräldraledigheten. Finns det någonting som pekar på att denna fördelning skulle förändras genom ett vårdnadsbidrag? Nej, fördelningen kommer fortfarande att vara ojämn om inte mer. Sedan vore det dumt rent ekonomiskt att låta mannen sluta gå till jobbet eftersom han tyvärr fortfarande har högre lön i genomsnitt. Familjen förlorar mindre pengar om den lågavlönade stannar hemma - kvinnan. Det är enkel matematik, plus och minus.

Men om nu en kvinna vill vara hemma med sina barn, varför ska hon inte få vara det? Problemet som jag ser det är inte bara att en enskild kvinna stannar hemma med barnen, utan vad det skapar för samhälle. Kvinnorörelserna har kämpat genom tiderna att ge oss kvinnor samma rättigheter som män. Vi får idag arbeta, rösta och äga, vilket är viktiga byggstenar i att uppnå jämn maktfördelning. Slutar en kvinna arbeta hamnar hon direkt i ett beroendeförhållande till sin man, tjänar inte egna pengar och mister en plats att driva samhället framåt ute i arbetslivet. Konsekvensen blir även att kvinnan hamnar ännu längre bak i karriären och lönestegen. Mannen däremot kan fortsätta punda in kronorna, befodras och nå högre nivåer inom yrket och voila - löneklyftan består. Alltså, när en kvinna bestämmer sig för att bli "hemmamamma" anser jag att det påverkar mer än bara hennes liv - det påverkar maktbalansen och därigenom jämställdheten. Tyvärr kan det leda till ett steg bakåt för kvinnorörelsen.

Regeringens jämnställdhetsminister Nyamko Sabuni menar att det aldrig är fel med reformer som ökar människors valfrihet. Jo, det kan det visst vara. Valfrihet är inte alltid bra, framför allt inte om den stjälper viktiga mål i politiken som exempelvis att öka jämställdheten. Jag förespråkar till exempel hårdare lagstiftning kring fördelningen av föräldraledighet. Ibland behövs regler för att putta utveckligen i rätt riktning.

Vi kan inte förbjuda kvinnor att vara hemma med sina barn, det är inte min mening. Men jag ställer mig helt bakom de som menar att vårdnadsbidraget är en rent kvinnofälla. Reslutattet kan i värsta fall bli en återkomst av hemmafruarna som inte barna sköter barnen, utan lagar maten, städar och stryker den hårt arbetande makens skjorta. Jag vill inte att mina skattepengar ska gå till att betala kvinnor som väljer att vara "hemmamammor". Jag vill att mina pengar ska skapa jämställdhet, inte trycka den tillbaka.