sannapannan

"Va? Vet du inte vem det är?". Denna fråga fick jag idag under föreläsningspausen idag. Det är en kommentar jag får ganska ofta, i allafall när samtalen runt fikabord eller i grupprummet cirkulerar kring sport. Jag kunde inte vara mer ointresserad av ämnet. Jag skiter fullständigt i vilka som vinner VM i fotboll eller hur hög (eller är det långt?) som Kajsa Berg-nånting hoppar. Jag är den som bävar inför sommren när friidrotts-EM snurrar på alla kannaler eller då det är något av alla dessa miljoner fotbollstureningar som alla bara måste titta på. När det pågår större sportevenemang går det inte att umgås med människor på ett normalt sätt, dagarna kretsar kring TV:n och expressens sportbilaga. Det känns som om jag är den enda i Sverige som inte ser på när Anja störtar ner för backen. I sommras satte de upp en projektor i fikarummet på jobbet för att kunna se på friidrott på lunchen. Själv tog jag senare lunch bara för att slippa se skiten.

"Men du måste ju bry dig lite i alla fall? Lite, lite?". Och det här kommer inte sällan från människor som själva inte brydde sig tillräckligt mycket om statsmakten i vårt land för att gå och rösta till riksdagen. Men sport, det är tydligen någonting man måste engagera sig i.

Så snälla, säg att det inte är några sportevenemang i vinter. Jag skulle bli så tacksam.

Igår hade jag en såndär superdålig dag som kommer med jämna mellanrum. Kurslitteraturen jag skulle köpa var slut, seminariematerialet var slut i terminsfacket, mina vantar och mössa var borta, batterierna i iPoden dog, ingen mat i kylen med mera med mera. Det värsta av allt var att jag inte fick någon biljett till juristernas julfest, trots 50 minuter i kö. Jag som skulle inviga min klänning från Barcelona som är totalt fabulous... Hade även tagit ledigt från jobbet och tackat nej till IKSU-instruktörernas personalfest. Suck.

Men jag är inte den som trivs som sur och bitter, och tänkte inte låta denna dag bli en svart dag i kallendern. Därför hittade jag 3 superbra sätt att vända pest till topp:

1. Långt telefonsamtal med syster. Tårar blev till skratt, pepparkakshuset planerades och renoveringar diksuterades.

2. Bokade klipptid. Bästa sättet att bli en ny människa. Nödvändigt och ack så snygg jag blev.

3. Spontan kvällspromenad med vännen Issi. Bubblandes, skrattandes och frysande spatserade vi genom Umeå.

Har du fler tips? Får en känsla av att jag kan behöva några allt eftersom tentan närmar sig...

Jag har blivit utmanad av Clara att nedteckna sex av mina egenheter. En lätt match för en unik varesle som jag:

1. När jag borstar tänderna avslutar jag alltid med att slå tandborsten i handfatet med en speciell rytm. Vet inte hur det började men det har jag gjort så länge jag kan minnas.

2. Jag är otroligt pedantisk som person. Städa tillhör en av mina sysslesättningar, för att inte tala om att sortera papper, sätta in dem i pärmar med snygga etiketter. Jag har elva kuddar på sängen som måste ligga på samma sätt varje dag när jag bäddar. Redan som liten hjälpte jag mamma och pappa att vika tvätt och skrubba golvet. Och vad behöver man för detta? Jo, ett bra och välsorterat städföråd. Därför har jag tre skurtrasor och sex (??) tvättsvampar i olika färger - färgkodade - en för varje användningsområde. Och ifall någon skulle få för sig att städa hos mig sitter det en instruktion på insidan av min skrubb. Annars kanske den gröna svampen används på diksubänken och den röda i vardagsrummet, ve och fasa!

3. Jag sover ganska oroligt. När jag var mindre gick jag ofta i sömnen och håller gärna låda även när jag slocknat. Men förra året tog min orolighet en ny och ganska farlig vändning. Jag vaknade en morgon och hade skruvat ut glödlampan ur sänglampan. Total livsfara eftersom jag inte drar ut kontakten! Situationen förvärrades och en morgon vaknade jag av att jag monterat ner hela sänglampan från väggen. Sedan dess är jag livrädd att jag ska göra om samma sak och att jag kanske ska komma åt strömmen. Därför måste jag numera dra ut kontakten till lampan innan jag somnar...

4. Jag som annars är ganska tuff är ofantligt rädd för åska. Ja, det är sant. Det är någonting obehagligt med oväder som vi människor inte kan styra över. Jag tror att blixten ska slå ner, spränga min TV, tända eld på huset och döda oss alla. Denna situation löser jag genom att få panik, dra ut alla kontakter i lägenheten och sedan inte kunna sova på två dagar (för tänk om det skulle börja åska när jag sover, vem ska då dra ut kontakterna ocg rädda mänskligheten?). Det går väl ann i min lilla 2:a, men det jag ett stort projekt att plugga ur allt elektriskt i mamma och pappas stora villa på 250 km2.

5. Jag kan bli lite väl miljömedveten ibland och måste källsortera allt som bara går. Plast för sig, konservburkar, papper, plåt - ja, allt. Det är i och för sig bra, men när jag på kvällen slänger ett kvitto i en vanlig papperskorg och sedan ligger sömnlös och tänker på det hela natten, då har det gått för långt. Det slutar ofta med att jag måste gå upp och flytta över pappersbiten till pappersinsamlingen. Kanske konstigt - men många träd kommer att tacka mig.

6. Jag tror på tecken. Allt i från vilken låt som kommer på radion till vilka mail jag får - allt kan få mig att utropa "It´s a sign!!". Rätt textrad i rätt tillfälle skulle lätt kunna få mig att hoppa av utbildningen och en horoskop får mig att tro att olycka väntar runt hörnet. Fördelen med att leta tecken är att jag ofta kan tolka dessa efter vad jag vill att de ska säga mig. Ett bra sätt att indirekt ta egna beslut utan att behöva stå för dem.

Man ska våga vara lite udda. Klara, Frida och Olof, vad är era egenheter? Ni är utmanade!

Igår hade medicinarspexet premiär för sin 25:e föreställning, Attila. Faktiskt bättre än väntat med bra sceninsatser, fartfylld kvintett och drivande manus. Ett och annat för mycket "umespexet suger"-skämt, men det kommer de  att få äta upp... Mesk ger sitt spex hela långa helgen på Sagateatern - gå och se!

Framför allt innhöll kvällen (och natten) sång, upptåg och sällskap i glada vänners lag. Meskarnas premiärfest höll på till nattens mörka timme (snarare morgonens ljusa timme), och vi likaså. Med Nils som följeslag jag traskade hem vid 5-tiden. Spånade på vårt kommande spex - festerna, omstarter, låtval och hur sjukt kul det här spexåret kommer att bli. Det var helt knäpp tyst i staden, och det föll klarvit snö från himlen. Somnade trött och sjukligt peppad. It was a good night.

Vaknade imorse. Insåg att det var lite väl optimistiskt att ställa klockan på 9. Dagen har lunkar fram i en trötthetsdimma och plugget har fått lida men allt var värt, grymt värt. På mina armar har jag ett svart "X" och "T" skrivet, frystejp på min jacka och i väskan med mig hem har jag en vante som inte är min. Det är spex i ett nötskal.

Det är grått ute idag. Skrivbordet är täckt av papper och lagtexter. Min terminstenta börjar närma sig - det är ett faktum. Varför har jag valt en utbildning där man tentar en hel termin på ett och samma tillfälle? Den obligatoriska terminsdippen infunnit sig i min hjärta. Trots plöjande av böcker och felfria övningsuppgifter har jag intalat mig själv att det här kommer aldrig att gå. När jag tycks få ordning på skatterätten glider bolagsrätten ut ur huvudet, och tvärtom. Företagsekonomin ska vi inte ens tala om. Motivationen är låg för att inte säga obefintlig. Att sjunga om studentens lyckliga dagar ligger en bit bort nu.

Men ikväll är det medicinarspexarnas premiärföreställning.
Trevligt folk, bra underhållning, fest och punsch - ja tack.

Lyssnade på radion ikväll och en låt drog igång som jag tycker summerar upp lite av det patriarkat som vi lever i. Låten framförs av "idol-Sebastian", en artis som jag inte har mycket för av väl valda anledningar. Jag vet inte om ni någon gång verkligen har lyssnat på texten, men här kommer refrängen:

Socialdemokraterna gjorde mig verkligen besviken i veckan. De har gått ifrån sitt tidigare ställningstagande och menar nu på att de tycker att det är okej med betyg i skolan redan från åk 6. Vad var det som plötsligt fick partiet att ändra sig? Var det en ny syn på utbildning? Eller var det möjligtvis en suktan efter röster? Sossarna har tidigare varit ett parti som jag kunnat tänka mig att lägga en lapp i låda för, men det kan de glömma nu. Skolpolitiken kan inte användas som ett strategispel för politikerna, det är för fasen viktiga frågor.

Betygen ska tydligen fungera som en "sporre" för ungarna. Men ja, det är väl en bra idé... Låt ungarna känna press redan från mellanstadiet. Låt de så tidigt som möjligt få veta att deras saga (ja, för det är sagor man skriver i mellanstadier och inga uppsatser) inte var bättre än godkänt och att deras engelskauttal är på gränsen till underkänt. Det lär peppa barnen till kreativt skrivande och öka deras vilja att lära sig nya språk. Betyg fyller egentligen inte någon annan funktion än att vara en mätsticka för barnen, något att jämföra mellan varandra.

Ett annat argument för tidigare betyg är att det behövs för att se utvecklingen för barnen, att de lär sig det de ska och att de inte halkar efter. En praktisk lösning om man vill ha så lite personlig kontakt med barnen som möjligt. Skulle det vara omöjligt menar man för en lärare att se studieresultatet i en klass på 30 elever om de inte fanns en skala? Var tog samtalen vägen? Det är inte betyg som behövs - det är resurser.

Blä för sossarna. Hurra för vänstern som fortfarande vågar slå segel trots att vinden blåser åt ett annat håll.

"Du är under mitt paraply.
Para, para, para, para,
ply, ply, ply, ply"

Jag vet att jag inte förespråkar krig direkt. Snarare tvärtom, jag gör allt för att hålla mina militärvänner inom landet, med blandade resultat. Men ikväll var det min tur att släppa taget och låta överlevnadsinstinkten ta över sunt förnuft.

- Skriv så här: "Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna ö!" sa Pippi.
- Men så kan jag ju inte skriva, det är ju inte sant. Inte kan jag väl skriva "utan snus" sa Tommy.
- Jasså inte? Har du något snus? svarade Pippi.
- Näe.
- Har Annika något snus?
- Nej, det förstås, sa Tommy.
- Har jag nåt snus?
- Nää, det kan hända ...

Jag bara älskar Pippis logiska tänkande.

Idag hade jag ett mission - att få in ansökan till utlandsstudierna. Att skriva ett CV är svårt, det har jag alltid tyckt. Ösa beröm över sig själv med unika formuleringar som "jag älsar att träffa nya människor" och "anta nya utmaningar". Det blir tydligen inte mindre svårt för att texten ska vara på engelska och mina senaste erfarenheter av språket (om man bortser från TV-serier) är från andra året på gymnasiet. "My name is Sanna." Funderar. "I am 21 years old." Pasue. Ok, vad nu då?

Efter allt för lång tid vid datorn ville jag bara radera allt, slänga ut datorn genom fönstret och krypa ner i sängen och gråta. Jag skiter i det här, jag lägger ner utlandsstudierna, det är inte värt det. Så hårt sög mitt CV.

Nu är texten nästan klar. Jag är trött och vill definitivt inte upp med tuppen imorgon som jag måste. Behöver jag ens säga att dagens mission inte avklarades? Nej, ansökningarpaprerna ligger fortfarande och blänger på matbordet.

Tur att jag inte kan se dem från min säng.

Idag var jag och skulle hämta mina betyg (ja, jag har slarvat bort mina) på min gamla gymnasieskola. Samtidigt som om det inte känns som om någonting har förändrats är allt helt anorlunda. Öppnar dörren till skolan och tre år sköljer över mig. Konsertkvällarna, alla håltimmar spenderade i fiket, stressen, framtidsdrömmarna, vännerna. För en stund kändes det som om jag precis lika gärna hade kunnat vara påväg till min pianolektion i B-huset med andan i halsen och tanken att "fasen, jag borde verkligen ha övat mer den här veckan.." klingande i bakhuvudet.

Men denna känsla försvann någonstans mellan expiditionen och lärarrummet. Tittade mig runt och inser att detta börjar vara ett tag sedan. Killarna som sitter med gitarren i fiket är ganska små numera, tjejerna känns mer som 7or och denna stora skola men alla elever känns mer som ett dockhus. Mina fina tjejor lyste med sin frånvaro och korridorerna ekade av tystnaden efter våra skrattanfall.

Träffade på en av mina favoritlärare - Karin Högström, som frågade mig en intressant fråga som hon och hennes kollegor har diskuterat.

- "Vad lärde du dig egentligen av att gå här Sanna? Om du fick göra ditt val idag,när du nu vet vilken kallabalik det skulle vara, skulle du fortfarande ha valt att gå musikestet?"

Tystnad. Funderar.

- "Jag lärde mig mycket, otroligt mycket."

De tre åren gav mig mer skinn på näsan än jag någonsin hade kunnat tro. Jag kan stå inför 500 personer och sjunga något som varken låter bra eller är väl repeterat, utan att bli nervös. Jag har lärt mig att mina åsikter spelar roll och jag är inte rädd för att uttrycka dem. Människor som gråter gör mig inte längre obekväm. Jag har lärt mig att arbeta i grupp, och insett att det inte går att tycka om alla. Jag har lärt mig hur man driver igenom ideér och ror projekt i land. Jag dödade många av mina fördomar mot andra typer av människor. Efter ett misslyckande går det faktiskt att stå upp igen.

Efter en snabb genomgång av mina gamla bilder hittade jag en bild som verkligen symboliserar min gymnasietid. Fyra musikestetare mitt under riggandet inför kvällens stora föreställningar. Alla är ofantligt slitna efter rep, rep, rep och för få sovtimmar. Man kan nästan ta på magkatarren genom bilden. Trots detta finns det något rörande över oss i denna skepnad - känslan av att "ikväll smäller det!" ligger i luften. En sista ansträngning, adrenalinkicken, musiken - näst intill en hög känsla.



Så, Karin, jag lärde mig mycket. Universitetet är som en enda lång semester om man jämför med mina tre år på musikestet.

- "Jag skulle inte tveka en sekund på att göra samma val igen. Inte en sekund."

Efter en hel utekväll är detta den enda bilder jag kom hem med på kameran. Kvällen var verkligen fylld av överraskningar. Två dykare iförda snorklar badade i snön utanför Origo, jag pratade tatueringar med ett gäng polisstudenter, fick höra att jag verkligen ser ut att vara en "tvättäkta moderat", lärde mig att det tydligen ligger något heligt  över mig, det skickades otaliga sms (betydligt fel än vad som borde ha gått iväg), pratades deep shit på köksgolv, och frågan vad som egentligen definierar en typisk student hägrade. Framför allt blev det sent, men ack så lyckat.

Kvällens roligaste var dock de fyra killarna på Statoil som köpte alla Kinder-ägg som fanns i hela affären. Kul att vissa har barnasinnet kvar.

Jag är inte bara feminist på fast mark, jag har ikväll upptäckt att jag även kör bil som en riktig jämställdhetskämpe. Ikväll lånade jag mina föräldrars bil för att köra hem genom mörkret. Svängde in i en tvåfilig, väntade på att det skulle bli grönt för att sedan brumma ut på stora 70-vägen. En bil med två killar kör upp bredvid mig, tittar på mig och flinar lite. Det blir grönt och de gasar upp fort som attan och jag puttrar efter i sakta mak. De bränner förbi mig och svänger in framför mig, sneglar åt mig i backspegeln. Ha, kolla tjejer - värsta singelfarten!

I helvette heller. Jag lägger mig på gasen, låter bilen jobba för alla dess hästkrafter, ut i andra filen och två sekunder senare är jag om mansgrisarna. Ha, boys, you are messing with the wrong girl!

Även om jag nu i efterhand insåg att det kanske inte är något att testa på uppkörningen eller inför en poliskontroll så är det ibland är det skönt att vara lite kaxig bakom ratten. I allafall så länge man har en stor motor som kan backa upp en.

För två år sedan ville jag göra någonting roligt med min studenttid. Därför sökte jag in till umespexarna, antogs och sedan var jag fast. Det är det absolut bästa man kan ägna sig åt mellan kursböckerna och seminarierna. 2006 stod jag på scenen som Marion i vår fina Ivanhoe/Robin Hood-saga och 2007 var jag styrelsemedlem och vice ordförande för föreningen. Snart är det dags igen, tack gode gud! Abstinensen är totalt mellan omgångarna och man gör sitt bästa för att hålla peppen uppe.



Därför blev jag extra glad när jag fick en rolig överraskning här om dagen. Några kursare var hos mig och åt mat, sedan ville de se på Ivanhoe från 2006 på DVD. Jaja, tänkte jag, hämtade filmen och öppnade fodralet... I detta ligger en lapp med ett handskrivet meddelande:

Åh Sanna du är så rar
Du ofta kommandot tar
Du är en riktig kvinna
Vi i styrelsen ditt hjärta vill vinna
Du packar du och hjälper till
Så att vi andra kan slappa och titta så mycket vi vill

Lappen är underskriven med styrelsen. Där har lappen legat jag vet inte hur längre. Faktiskt fantastiskt roligt!!



Det var en grymt bra pepp inför det stundande spexåret. Intagningar hålls i helgen i samverkanshuset på UmU. Kom och pröva din lycka och var med om någonting superkul som du aldrig kommer att kunna skaka av dig.

Var inne en sväng på youtube och fick se Spices girls nya musikvideo. Jag måste bara få uttrycka min kärlek till denna grupp. Det är en gäng tjejer som mött mycket kritik genom åren, men jag kysste marken de gick på, alla dagar i veckan.

Jag gick i trean när kryddflickorna slog igenom. Alla tjejer i klassen var som besatta! Musiken var poppig och medryckande, deras texter handlade om hur viktig vänskap är och om att våga ställa krav på killarna. De var fräcka, klädde sig galet och lät. De var absolut några av mina första förebilder och framför allt Geri som var min gudinna. Vi blev snabbt ett gäng på fem personer som tog varsin roll. Källaren hemma i villan blev till vår dansstudio där vi övade, mimade och kopierade varenda rörelse. Mitt rum var klätt i affischer, även i taket(!!). Vi la ner en mindre förmögenhet på samlarbilder och "Spice girls"-godis. Höjdpunkten var definitivt när vi, tack vara min mamma, flög ner till Stockholm för att se dem uppträda liv i Globen. Fortfarande är det ett av mitt livs lyckligaste och häftigaste upplevelser!

När jag ser tillbaka på den hysteriska tiden kan jag inte annat än att småle. Vad kul vi hade alltså! Alla uppträdanden vi genomförde och alla look alike-foto som vi tog (som dock ligger väldigt undangömda).Mina idoler gav mig inte bara en rolig tid, de gav mig någon att stoppa ner i livets ryggsäck. Kanske var det när jag, precis som Geri, skrev girl power på armen som jag förstod att det var ok att ta plats som tjej. Även om bläckpennan tvättades bort tror jag absolut att de var med och planterade mitt feministiska intresse. Och det är jag evigt tacksam för.

En till liten rolig text pryder en tunnel här i stan.




På tal om det såg jag Jonas Gardells föreställning "Tillfällig gäst i ditt liv" i helgen. Han delade med sig av sina förhållandetips. Han menade på att det inte går att bygga ett förhållande på något så bräckligt som kärlek. Nej, nej, man ska istället bygga det på något stabilt som skuld och hållhakar. Kanske ska jag pröva det nästa gång eftersom det första alternativet tydligen inte fungerar...

Vissa saker har vi tjejer gemensamt. En sak är vår hängivelse till Sex and the city. Spelar ingen roll vem du frågar -alla har sett den och de allra flesta avgudar denna serie! Vad är det som gör detta program till den succé den har blivit? Är det alla snygga kläder som vi bara kan drömma om att få äga? Carries passion för skor som vi känner igen oss i? Deras totalt galna singelliv som får en att vilja släppa på sina moralen nångång emellanåt? Eller deras självständighet och fantastiska karriärer? Jag vet faktiskt inte. Men en sak som i allafall jag drömmer mig bort till. Det är den där fantastiska vänskapen som binder tjejerna till varandra. En känsla av att vänskapskretsen är mina andra familj.

Sex and the city har blivit så pass kult för många tjejer att det uppkommer begrepp som att en outfit är väldigt "Carrie", en kille är "typ en såndär Big" och att hon är en "riktig Samantha". Här om kvällen när jag varit och fikat med fyra vänner gick vi hem genom stan på en rad, alla med sina handväskor, klackar och kläder valda med ombry. "Gud, det känns som värsta sex and the city!!" utbrister en av oss. Och alla håller med. Det är en serie man inte bara följer, skrattar till och hela fastnar i - det är en serie man relaterar till. Och jag är verkligen inget undantag. Jag har hela samlingsboxen i mina ägor och den används flitigt!

Man skulle kunna säga att Sex and the city är inte bara en serie, det har även blivit en livsstil.
Om det mot all förmodan skulle vara någon ute i detta avlånga land som har missat denna hit, då vet ni vad ni ska göra nästa lediga helg!

En snöig all helgonamorgon. Jag ska besöka kyrkogården, en plats där jag inte är för ofta. Vid minneslunden ska jag tända ett ljus för min lilla farfar. Mormor får också vara med på ett hörn även om hon vilar i Värmland. Det är egentligen konstigt att vi behöver en speciell helg i kallendern för att minnas. Men idag ska i allafall jag fundera, minnas och sakna.

Many years have passed since those summer days
Among the fields of barley
See the children run as the sun goes down
As you lie in fields of gold


Vem tänder du ett ljus för?

Jobbade idag. Fick dock veta att vi inte fick jobba hela dagen eftersom det är dagen före en röd dag vilket gjorde att vi skulle jobba halvdag. Cyklade hem i solsken och möttes av horder med människor som strövade ner mot stan för att njuta av sin lediga dag. Mycket bra.

Jag måste utbringa en applåd till den medmänniska som valt att sprida lite glädje. Kan inte annat än att hålla med.



Sedan är det ju faktiskt fredag också, bara det är helt vackert i sig.