sannapannan

Den här helgen har jag haft en sak i fokus - att få ordning på lägenheten efter omtapetseringen. I ett försök att leva upp till mitt "I don´t need a man"-liv skulle jag klara detta själv. Lättare sagt en gjort. Jag har lärt mig att det är betydligt lättare att konka på soffa och bord om man är två och att bära en 42-tums-TV mellan rummen ensam går bara man tar ett steg i taget.

Att hänga upp lamporna skulle i alla fall inte vara så svårt. Ha, det fick jag äta upp! Efter långt fixande och trixande satt de i allafall på "plats", det vill säga de satt fast i taket men inte så mycket mer. Syster skrattade gott när hon såg vardagsrumslampan hänga fullkomligt på sniskan varav jag upplyste henne om att den faktiskt lyste och därmed uppfyllde sin funktion.

Helgens största utmaning var att slipa om köksbordet något jag aldrig tänker göra om. Anledningen till omslipningen är att jag i mitt förra försök att vara en "independent-woman" själv skulle olja det. Det jag då inte visste var att den överflödiga oljan skulle torkas av... Efter flera dagars arbete stod jag där med en överoljad, klibbig matgrupp. Efter att ha låtit det stå så i över en halvår var det alltså dags att ta tag i saken i helgen. Svordomarna var många, över hur dum jag varit som inte fattat hur man oljar ett jäkla bord och frustrationen över att jag köpt 6(!!) stolar och inte 4. Jag övervägde på fullaste allvar att slänga ut skiten genom ballkongdörren. Mot alla odds blev den i allafall klart tillslut, och jag lutar mig tillbaka mycket stolt.



Puh, söndagskväll -jag är klar! Jag har spikat, borrat, skruvat och putsat och jag har gjort det helt själv. Därigenom har jag bevisat att jag är självständig och att jag klarar mer än vad jag tror. De flesta tavlorna är på plats (bland andra den här bilden), lägenheten har belysning och du kan nudda i matbordet utan att klistras fast. Mycket nöjd, mycket nöjd.

Jag tycker inte om att bli äldre. Min ålder nu är ok, men nu vill jag att det ska stanna av. Att bli äldre sägs vara fullt rimligt så länge man har hälsan med sig. Men om hälsan sviker redan vid 20? När jag började tänka efter finns det inte mycket i min kropp som fungerar som det ska.

• Jag har magkatarr och gått på medicin i omgångar för det sedan jag var 15. Kan därför inte äta vad jag vill eller dricka vad jag vill. Inget kryddigt, surt eller för fett. Varje dag måste jag få i mig något milt som yogurt eller fil. Jag blir lättare full och alltid bakis. Mest saknar jag apelsin och citrusfrukter - något jag inte ätit på 5 år.
• Jag har en nerv i benet som ligger lite på kläm. Det yttrar sig på så sätt att det ilar hemskt ibland. Ingenting jag kan göra åt saken, förutom att undvika vissa "positioner"...
• I stor del av mitt liv har jag haft migränproblem. Det går i omgångar, men när det är som värst har jag upptill en gång i månaden. Ofta kommer det som ett brev på posten efter tentan eller en stressig vecka.
• Mina hörntänder är "nervässade" av att jag spänner mig och klämmer ihop gommen när jag sover. det resulterar i spänningshuvudvärk och ont i käkarna. Därför sover jag med en bettskena (det är lika hett som det låter). Grymt oskönt, men det funkar.
• Mitt imunförsvar är kanske världens sämsta. Jag har otroligt lätt för att dra på mig olika virusinfektioner. Att knapra antibiotika och pencilin känns ibland vanligare än att äta hårdbröd.
• Nu har jag lycktas greja benhinneinflamation av mitt springande och tränande. Lösningen är vila och mindre Body Pump - någon som jag är dålig på att hålla.
• Mitt blodtryck är lågt och har därför lätt för att svimma och bli yr. En läkare sa till och med till mig en gång att hon var förvånad att blodet överhuvudtaget tog sig runt i kroppen på mig.

Jag kan bara konstatera att om det här är min hälsa nu, vill jag inte veta mitt tillstånd när jag är 45.

Sanna förklarar hur grupparbete går till:
- Det gäller bara att sätta ner foten. Ja, alltså visa vem som är tupp i hönsgården.

Resultatet av en mycket kort utekväll. Men jag var fabulous, och det var det viktiga.

Igår tapetserade de om vardagsrummet hemma hos mig. Upptäckte dock en mycket negativ sak med att ha en liten lägenhet - det finns ingenstans att göra av grejerna. Efter jag stigit upp ur sängen började jag lasta in saker i sovrummet (som är typ 5m2) till jag knappt kunde stänga dörren. Kläder, jackor, förstärkare, högtalare, TV:n, skor, bord... ja, alllt skulle få plats.

När jag slutat för dagen och även hunnit med ett spinningpass skyndade jag mig hem ivrig att sätta tillbaka allt på sin plats. Trodde jag. Tapetskiten hade inte torkat än och lämnades med en lapp från hantverkarna "Vänta till imogon innan du flyttar tillbaka möblerna". Tack för den. Öppnade dörren till sovrummet (varav tre tavlor genast rasade ut) och insåg att jag tar mig inte in till sängen. Lite smått irriterad och rädd för att natten skulle spenderas i en inplastad soffa släpade jag mig mot köket för att i allafall få lite mat i magen. Trodde jag. En propp hade gått och spisskiten gick inte igång. Sådana här situationer kan lätt få mig att börja gråta. Med blodsockret nere nedanför knänen och IKSU-svetten fortfarande osande tog jag fram telefonen.

10 minuter senare hämtade mamma mig. Det får ju finnas gränser för vad en människa kan tollerera.

Ett till år har passerat sedan förra sommaren. Hur fort gick inte det? På vilket sätt mäter jag ett år? I tentor? Antal terminer? I antal umespex? Mängden sittningar? Soliga mornar? Regniga filmkvällar? I IKSU-pass?

Ibland kan ett år kännas som en månad, att det passerar förbi utan att någonting egentligen har hänt. Jag tycker det är en ganska skrämmande känsla. Men det finns en sak, eller ska jag säga en person i mitt liv, som påminner mig om att ett år är otroligt långt och innehåller mycket förändringar och händelser. En person som påminner mig om 2007 inte alls är samma sak som 2006.

Alla säger att man ska leva i nuet. Men när jag sitter med en hemtenta är nuet det sista jag vill vara i. Därför behöver jag små eller stora händelser att se fram emot. Det kan vara att jag snart ska få åka och träna, en shoppingrunda med svägerskan eller varför inte en ledig helg?

Ofta när jag längtar, längtar jag efter Stockholm och lägenheten på söder. Det är en oas, verkligen. Inga krav, inga måsten, bara vila och lediga dagar i huvudstaden. Åh, ta mig dit.

Idag tänkte jag prisa kanske världens grymmaste tjej, Pippi Långstrump. Hon är allt jag ville bli - tuff, självständig, stark (tänk psykiskt stark), omtänktsam, självsäker och med sjukt mycket skinn på näsan! Inget kan tygla henne, ingen kan ge henne order. Hon gör som hon vill och är som hon vill vara, inte som samhället säger åt henne att en fin flicka ska vara. Hon är påhittig och positiv, och hon lever för dagen. Skiter fullständigt i vad andra tycker om henne.



Men under ytan är hon egentligen som vem som helst. Sagorna handlar även mycket om ensamhet och vänskap, något jag inte tänkte på när jag var liten. När Pippi sitter ensam på julaftonskvällen med all paket hängande i granen utanför huset för att sedan bli överaskad av alla barnen i staden, kan jag inte hålla tårarna borta. Astrid Lindgrens böcker och filmer är inte bara för barn utan borde även ses av vuxna. Inte upplever jag dem spännande på samma sätt som när jag var 6 år men jag ser sagorna ur ett nytt perspektiv.

Ett exempel på detta är när jag läste Ronja igen som vuxen, fast på spanska. Inte hade jag en tanke på att boken innehöll på hjältinnor - Ronja och Lovis, Ronjas mamma. Tänk denna Lovis som lever med tolv rövare, men har total makt över hela borgen. En grym kvinna måste jag säga. Och finns det någon författare som beskriver döden bättre än Astrid i Bröderna Lejonhjärta? Knappast.

Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.

Dom vill lära dig att ljuga, när det tar emot.
Lära dig bocka och att buga, för någon idiot.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav.

Bo Kaspers Orkester, finns det något bättre?

96% av beslutsfattarna i Sveriges arbetsliv är män. Endast 5% av världens ledare är kvinnor. Sett över världen tjänar kvinnor 40-50% mindre än män. Den borgerliga regeringen må vara jämställd till antalet, men snedfördelningen i de högre positionerna inom politiken är fortfarande ett problem. Kvinnor och män förvärvsarbetar lika mycket sett över veckan. Kvinnan arbetar däremot lika mycket obetald tid (som hemarbeta och barnpassning) som betald tid, medans männen arbetar dubbelt så mycket betalt som obetalt. Och människor frågar varför jag är feminist. Jag svarar som min mamma brukar säga: "Jag är feminist för jag hade inget val".




Jag har nyligen påbörjat Ta ansvar, tystnaden är bruten, en bok som jag rekomenderar till alla som vill få lite mer kött på benen i den feministiska debatten. Boken handlar om hur kvinnans situation ser ut i samhället idag med tungvikt på sexualiserat våld och hur kvinnar tar sig fram i en mansdominerad värld. Jag slutar aldrig förvånas.

Till exempel beskriver man de olika sätten för en kvinna att hantera sin underordnad. Det absolut vanligaste sättet är att säga till sig själv "Självklart är inte jag förtryckt". Det osynliggör den manliga dominansen. På det sättet behöver vi inte förhålla oss till det. "Jag är inte förtryck, alltså finns inte kvinnoförtrycket", det är ett allt för vanligt resonemang idag. Jag blir inte slagen av en närstående man, jag är inte utsatt för sexuella trakasserier, jag är oberoende. Många vill genom detta gärna flytta frågan från en strukturell nivå till individnivå, ett vanligt fenomen. Men ingen skulle stödja sig på tanken att eftersom jag inte blir diskriminerad för min ras så existerar inte rasism i vårt samhälle. Än en gång råder tanken om att om man inte ser sig som ett offer blir man inget offer.

En del menar att det idag är vi kvinnor som är problemet och att de är vi som medvetet intar en offerroll och inte strider för våra rättigheter. Om vi bara höll ihop och backade upp oss skulle allt bli bra. Jo tjena. Tror ingen att det finns kvinnor som har försökt? Dessa blir jagade och brända på bål. Senast var det feministiskt initiativ som under valet 2006 gjorde ett tappert försök att kämpa mot orättvisorna. De blev kallade manshatare och anklagades för att inte vara något riktigt parti med "riktiga politiska frågor". Detta blev budskapet från samhället: Kvinnor - sitt inte still och lita på att allt ska ordna sig, men gud nåde er om ni försöker göra något åt saken! Damn if you do, damn if you don´t.

Att vara feminist betyder för mig att man ser ett förtryck mot kvinnor i samhället och att man är villig att göra något åt det. Är du det?

En sen sommarkväll efter en tjejmiddag kom vi på den otroligt galna idén att vi skulle åka upp till Nydala och bada, mitt i natten (ni har tillåtelse att bli imponerade av vårt totalt urflippade beteende). Jag, tjejerna och Gustaf parkerade vid kyrkstugan där det inte fanns en kotte. Yes, tänkte vi, perfekt. Kläderna av, ner i vattnet. Det var förmodligen svinkallt men i allt lyckorus var det inget jag kände av.

Det var en helt underbar kväll och natt som vi absolut ville föreviga med ett kort. Vi hade ju ingenting på oss men vi ställde oss så att vi hade vatten upp till midjan och täckte för resterande delar. fina sommarkort var vårt mål. Det blev inte reslutatet. När jag kommer hem och lägger in bilderna på datorn upptäcker jag till min förfäran alla bilder ser super-nude ut. Vårt försök att se lite sommarglada och tokiga ser snarare ut som framsidan på en slitz-konkurrent.

Dessa bilder kommer naturligtvis aldrig att lämnas ut till obehöriga (något jag har lovat de andra nattbadarna på min heder och samvete). Minnet från badet får stanna mellan oss. Men ett smakprov bjuder jag på, dock lite mer påklätt och ganska mycket mindre hud...

Många åtsikter kan passera förbi utan att någon orkar reagera. Men en sak kan du aldrig säga utan att folk stannar upp - "Jag är inte säker på att jag vill ha barn".

Nej, jag är inte säker på att jag vill det. Att inte vara säker betyder inte aldrig, aldrig men inte heller självklart. Jag ser faktiskt mitt liv utan barn. Första kommentaren jag alltid får är "Du kommer att ändra dig", och ja, det kanske jag kommer. Det är jag mycket väl medveten om. Men jag ogillar starkt när många utgår från att jag kommer att ändra mig. Nu ska jag en gång för alla förklara försöka beskriva varför jag inte ser det som en självklarhet med barn i livet.

Till viss del tror jag att det har att göra med min fysik. När jag var två veckor gammal opererades jag är ljumskbrock (en av mina äggstockar krånglade). Efter den incidenten har jag alltid fått höra att det kanske inte är säkert att jag kommer att kunna få barn, något som säkert har påverkat hur jag ser på min framtid. Jag har alltid haft som inställning att ett liv kan vara givande och komplett med eller utan barn. Hur skulle jag annars ha kunnat hantera situationen?

Vidare utbildar jag mig till jurist, ett område som har många krävande och intressanta arbeten. Mitt drömliv innehåller kanske framför allt det där drömjobbet som jag med stor övertygelse tror kommer att vara ett jobb som tar stor del av tiden. Att sätta barn till världen när jag känner att jag inte kommer att kunna ge dem den tid de förtjänar vill jag helt enkelt inte. Jag ser hur människor sliter för att få det att gå ihop och jag vet inte om jag kommer att vilja slita så mycket som barn kräver. "Men det är ju en fråga om prioritering" säger många. Ja, det är just det jag gör, prioriterar, men jag prioriterar inte det som kanske är politiskt korrekt. Många tycker det är lite egocentrerat. Men då är det väl bara bra att jag inte blir förälder om jag är sån, eller hur? Vem vill ha en självupptagen förälder?

Många blir inte bara förvånade utan även upprörda, arga rent av, när jag förklarar varför. Att säga att man inte vill ha barn är tydligen som att säga att alla föräldrar och blivande sådana har tagit ett dåligt beslut, att de handlar själviskt och att de försummar barnen i förhållande till sina arbeten. Det är naturligtvis inte så. Vem är jag att klanka ner på andra människors livsavgörande beslut? Jag beundrar alla som får vardagen att gå ihop, med båda jobb, barn, träning och socialt liv. Verkligen, det gör jag. Men jag inte säker på att det är något för mig.

Jag vägrar se att mitt livsvärde ska ligga i om jag blir mamma eller inte. Det finns otroligt många andra sätt som jag kan lämna fotspår på här i världen, och tro mig - det kommer jag att göra.  Jag är inte säker på hur mitt liv kommer att formas. Den som väntar får se.

Spänn inte strängen för hårt
tänk på att den ska hålla livet ut.


Jag önskar att jag var bättre på att lyssna på min mamma ibland.

Aj. Det blev alldeles för sent igår för mig. En torsdagskväll ska man sova tidigt, speciellt om man har seminarium  i företagsekonomi klockan 8 morgonen efter. När klockan ringde ville jag bara slänga den i väggen och försvinna under täcket. Mitt huvud värker, kan knappt koncentrera mig och känner mig lite smått yr - en ganska typisk baksmälla.
Men detta är ingen vanlig baksmälla, det är resultatet över en tjejkväll som avslutades senare än senast (jag tänkte till och med tanken "Ska jag verkligen ens gå och lägga mig?"). Vi har ofta lyckade tjejkvällar med detta gymnasiegäng, men denna var speciell. Spontan, slapp men full av samtalsämnen från allt mellan död, tro, Drew Barrymores kläder och sex. Ingenting är för känsligt, ingenting är tabu.

Man menar att inget år är bortslösat så länge det har innehållit skratt eller gråt. Jag tror att gårkvällen hjälpte mitt år en bra bit på vägen. Även om jag mår pyton idag går jag med ett leende på läpparna.

En kväll som denna, när man ska sätta punkt för en riktig pest-dag, är det skönt att ha något som håller än sällskap. Min nya kvällsfavorit är absolut denna glass, i alla smaker! Helt fantastik är den och kan avnjutas för futtiga 44 svenska kronor! Det är näst intill en erotisk upplevelse som min mor hade sagt. Jag äter den a lá Amerika i mjukisar framför sex and the city, direkt ur burken med en stor sked. Mumma. En vardagslyx som man gott kan kosta på sig! Glass må kanske inte vara nyttigt för kroppen men ack så bra för själen.

Ibland går det bara inte att plugga. Idag går det inte. Hur mycket jag än försöker läsa om företagsekonomi är det ingenting som fastnar. Faktum är att jag tror att det är mer som trillar ur huvudet än in. Kanske är det då dags att lägga ner för dagen, trotts att klockan bara är knappa 15.

Undra hur många gånger under min utbildning jar har tänkt "Nej, nu skiter jag i det här, hoppar av och blir en soffliggare". Men det har aldrig (hittills) resulterat i handling. Men jag funderar - jag som började plugga 2 månader efter studenten fick aldrig någon "vad ska jag göra med mitt liv-period" och heller ingen tid där jag varken hade jobb, plugg eller en lägenhet att betala. Detta är perioder som många andra i min ålder har fått uppleva eller till och med fortfarande befinner sig i. Kommer jag någonsin att få ligga och zappa mellan kanalerna dag ut och dag in, sova till 12 och dega runt i mjukisar flera dagar i sträck? Möjligheten att först utbilda sig för att sedan flytta hem igen till mamma och pappa med mål att gå i ide ser jag som ganska begränsad. Gick min enda chans till detta liv förlorat när jag valde att vidareutbilda mig utan uppehåll? Nej, nu väntar ett lånt liv med plugg, plugg, jobb, jobb utan pause. Ganska orättvist.

Oj, vad synd jag tycker om mig själv emellanåt. Men det kan man väl få göra. Ibland.

Ibland har vi ett samtal, ser en film eller upplever något som förändrar vårt sätt att vara och vårt sätt att tänka. Någonting tänder till inom oss och vi ser klarare. Mina sådana stunder är få men en minns jag som en av de viktigaste, en stund som fick mig att bestämma mig om vad jag ville ägna mitt liv åt.



Boken heter Flickan och skulden av Katarina Wennstam. Det är den absolut bästa och vidrigaste läsupplevelse jag har haft. Boken handlar om hur tjejer och kvinnor bemöts av rättsväsendet och av samhället efter de har blivit utsatta för våldtäkt. Jag glömmer aldrig inledningskapitlet som handlar om hur en tjej blir utsatt för våldtäkt av några killkompisar på en fest och sedan får namnet "kryckhoran" (varför vill jag inte ens gå in på) och hur samhället inklusive hennes egen familj vänder henne ryggen. Boken innehåller flera liknande berättelser, den ena värre än den andra, men alla lär oss någonting om hur vi ser på framför allt unga tjejer idag och hur våra fördomar faktiskt kan övergå från tanke till handling. Visst hade jag någonstans alltid vetat att jag skulle bli jurist, men jag visste inte riktigt varför. Nu vet jag varför.

En klassisk våldtäkt sker ute på natten när en skötsam flicka går hem och blir överfallen av en dum, ful man. Dessa är en bråkdel av alla våldtäkter som sker i Sverige. Faktum är att de allra flesta våldtäkter sker i hemmet och av någon man känner. Endast 1/3 av våldtäkterna som sker ute i landet anmäls. En av de stora anledningarna till det tror man är attsamhället idag inte har samma definition på våldtäkt som lagen har. en kvinna som följer med en man hem efter krogen har liksom lovat något. En för full tjej som blir utnyttjad på en fest av en kille hon ändå hade raggat på under kvällen är inget offer. Det är långt i från den lagliga definitionen även om rättsväsendet tyvärr också speglas av samhällets fördomar. Lager och framför allt sätter vi utövar den på är långt ifrån jämställt.

Jag har själv fått historier berättade för mig som är liknande fall av tjejer som har hamnat i situationer som har gått längre än vad de själva har velat. Men ingen skulle någonsin uttrycka de i sexuellt utnyttjande, våldtäkt eller våldtäkt. Genom att sopa händelsen under mattan och klandra sig själv behöver man inte agera offer, ingen vill vara ett offer. Då slipper du bli ifrågasatt och få ditt levnadssätt granskat. En hemsk verklighet. Kvinnoförtryck i sin mest glasklara form.

Jag tycker att alla borde läsa Flickan och skulden. Alla kanske inte får samma aha-upplevelse som jag och alla kanske inte hoppar på juristutbildningen efter, men förhoppningsvis får alla en inblick i hur det ser ut i vårt samhälle och i vårt rättssystem. Ingenting kommer att färändras gemon förnekelsemetoden. Kunskap är makt, och makt är vad vi behöver.

För att inte deppa ihop helt och hållet när regnet faller ner som en vattenkran och kvällarna är mörkare än en gruvhål försöker jag omge mig med saker som får mig att le. Det kan vara en inplanerad tjejlunch, ett kväll på IKSU-spa eller ett besök på tehörnan och frukthörnan för lite choklad.  Men mest av allt omger jag mig med mina nära och kära, även om de inte alltid är så nära som man skulle vilja. Då får man ta till det näst bästa - en telefon och lite kort från det som varit.

Måste tipsa om min nya favoritserie, Ally McBeal. Kanske världens bästa serie någonsin! Lite typiskt mig kanske att nörda ner mig i ett program om en bunt jurister men efter alla överseriösa serier som Lost, 24 och Prison Break känns det skönt att återupptäcka denna roliga, egendomliga och underbara skapelse! Ally McBeal är en minst sagt udda advokat i USA som sliter med arbetet och singellivet. Hon jobbar på en advokatbyrå som är om möjligt ännu mer speciell än henne själv. Karaktärerna är grymma och vissa dialoger är bara så klockrena! Ibland kan man verkligen känna sig lika hysterisk som Ally (ja, nästan i alla fall). Hon har ett ständigt gående sound track till hennes liv för att pigga upp sig själv, hon ser dansande spädbarn när hon är stressad och hon obotlig pessimist.

Efter att ha plöjt första säsongen nu under sommaren är jag helt och fullständigt fast! Denna serie är unik, som ingen annan. Det är ett måste i höstmörkret!!

Det finns oerhört mycket musik och med alla former av texter. De allra flesta handlar utan tvekan om kärlek. Varesig du är hopplöst förälskad, lever i ett lyckligt förhållande eller fått ditt hjärta krossat finns det en sångtext för dig, för att inte säga miljoner sångertexter. Men var finns låtarna för de som krossat hjärtan? De får inga sånger, inga smöriga textstrofer om hur jävligt det är. För visst måste det finns minst lika många "heart breakers" som det finns krossade hjärtan? Var finns dessa låtar? Kanske finns det en tanke på att dessa personer bara fortsätter livet som om ingenting har hänt, som känslolösa stenhjärtan. Jag vill hävda motsatsen.

För de som har "tagit beslutet" och sattit punkt för något väntar en tid som inte heller är en dans på rosor. Att vara den onda och den elaka, att vara den som ska anpassa sig, att vara den som fått sin vilja igenom, att försvinna och någonstans hitta ett nytt liv med en ny umgängeskreats. Leva med tanken på att ha jämnat någon med marken, stuckit kniven i magen och sedan hälls salt i såret. Det är inte heller så himla kul. Dessa människor behöver också en sång.

Jag blir så arg, så arg. I allla tider har kvinnan behövt anpassa sitt utseende, båda när det handlat om kläder och den egna kroppen. Modet är det som ska bestämma hur vi ska se hur. "I år är det inne med små bröst", "Ni med kurver kan skratta er lyckliga, det är nämligen det som gäller i sommar". Så alla ni med raka kropper, dra en sopsäck över huvudet och vänta på nästa moderapport.

Jag prövade min farmors gamla 50-talsklänningar, helt underbara och så rätt! En klänning som ger utrymme för lite höfter, mage och hull, suveränt skönt! Vi har kunnat finna hundratals 50-talsmodeller ute i affärerna i sommar men med en stor skillnad, allt utrymme var borta. Visst sitter bältet högt upp i midjan och samma typ av mönster men allt utrymme är borta. Den härliga påsen på magen är bortkapad, likaså extratyget kring höfterna och den förlåtande kjolmodellen. Du ska vara kurvig, men gud nåde om du är för kurvig. Det är inte ok längre att ha 50-talshöfterna, lite mage och lite hull. Det är vad dagen klänningar säger oss.

Men när har det gått förlångt? Under en tjejkväll diskuterades rakning av underlivet. Det visade sig att jag var ensam om att inte raka mitt. Då blir jag inte annat än rädd öfr mänskligheten. Att raka benen är en sak, där är håret bara till för att värma och vi kan ta på oss ett par varma byxor i stället. Men det finns ingenting som kan ersätta det skydd som håret mellan benen ger dig. Det skyddar mot bakterier och infektioner. Motiveringen är ofta att det "känns ofräscht annars". Kanske är det precis tvärtom. Ett rakat underliv övar risken för svampinfektioner dramatiskt, hårsäcksinflamationer som kan få enorma konsekvenser. På sexnyheter.bloggspot.com berättar Mia 22 år om hur hon fått bölder i underlivet efter att ha rakat sig och att de fortfarande var kvar efter flera antibiotikakurer. det slutade med akut operation för henne och läkarna skar bort 30 bölder. Undra om hon tycker att det var värt det.. Barnmorsker har även fått in flera unga tjejer som slintit med rakhyveln och skurit sig där nere. Bara tanken får mig att rysa.

Och kom inte och säg att ni bara gör det för er egen skull och er egen sexuella njutning. "Jag skulle aldrig gå hem med en kille bara sådär om jag inte var nyrakad, det skulle kännas jätteäckligt". Det är på fullaste allvar en vanlig tanke bland unga tjejer. Att anpassa sin kropp efter vad (vi tror att) killarna vill ha. Säger inte det mer om killarnas hjärnkapacitet än om vår hygien? Hur många tjejer ställer kravet på killarna att de ska raka sig (även det skulle vara en helt annan sak eftersom killarnas hår inte har samma viktiga funktion som tjejernas)? Men visst, raka dig du för killarnas skull. Jag undrar bara vad ditt one night stand säger när du luktar rutten fisk av svampinfektion. Det är ju grymt fräscht. Och hett. Not.



Det är sjukt att det kan gå mode i våra kroppar och det ska bli intressant (och lite skrämmande) och se vad nästa grej är. Vi ska minsann inte tro att vi duger. Vi rakar, smörjer, sminkar och döljer. Någonstans måste vi själva dra gränsen för det kommer inte samhället göra åt oss.

Jag har dragit min gräns. Jag kan tänka mig att feja mycket på mitt utseende men när det kommer till att vara skadligt då hoppar jag var tåget. Jag kommer alltid att ha höfter hur mycket jag än tränar och hur lite jag än äter. Jag kommer alltid att ha mitt hull. Jag kommer alltid att ha kvar mitt hår. Jag tänker fan älska mig som jag är, vad än modet säger åt mig.

Igår hade vi en gästföreläsare. Jag brukar inte gå på dem för jag tycker ofta att det bara är massa högt uppsatta juristfjantar som står och för 3h-resonemang som inte en student orkar lyssna på. Men igår var det en person som jag bara inte kunde låta bli - Thomas Bodstöm.

I en oerhört överlastad hörsal svepte han in och bara var suverän! Han talade om hans olika juristroller genom livet, som biträdande jurist, advokat och inte minst hans regeringsuppdrag som justitieminister. Hur vikigt det är att behålla min personlighet även som jurist och att det alltid lönar sig att vara sig själv även i en yrkesroll. Hur viktigt det är att våga göra fel och säga fel - annars blir vi bara ett gäng fega jurister i Sverige som inte bidrar med ett skit till utveckligen. Våga ta ställning och säga sitt i frågor. Att välja sina strider. Ingen orkar gå in i kamp mot alla i alla frågor, och de som försöker stupar längst vägen. Men, de strider man väljer, de ska man vinna! Jag har inte känt mig så motiverad sedan jag var och hälsa på på JämO i sthlm. Det var utan tvekan veckans bäst spenderade 45 minuter.

Nu är det helg. Tack för det. Lägenheten doftar såpa, en kopp te i handen och lite jazz, kan det börja bättre?

Jaha, som om inte världen kunde klara sig utan en till blogg. Men, kan andra kan väl jag. Men varför lägga ner tid på en blogg? Är det för att fylla andras liv med stor glädje, sprida sitt budskap eller kanske ett omättat behov av att dela med sig av sitt liv? Ärligt talat tror jag inte att det är så många som bryr sig om mina dagar.Därför har jag bestämt att skapa en blogg för fullkomligt själviska anledningar, skapa ett ställe där jag kan skriva, tycka, tänka och dra resonemang (som ni lätt kan skrolla er igenom tack vara dagens teknik).

Så. Även om denna blogg främst kommer att läsas av mamma, pappa, vänner, ett av mina trillioner syskon och kanske en och annan out-sider kan det vara bra att säga några ord om vem jag är.
Åsa Sanna Magdalena
21 år
Umebo
Läser för närvarande juridik, T5 (jösses vad tiden går!!)
Instruerar Body Pump på IKSU och IKSUspa
Aktiv Umespexare

That´s it.