sannapannan

Det är inte varje dag man dyker upp på en modeblogg.
Med tanke på att en av mina bästa vänner numera är fullfjädrad modejournalist har jag insett att jag måste börja tänka på vad jag tar på mig innan jag träffar henne. Kameran har nämligen blivit en lika självklar sak under luncherna som självaste maten.

Efter tiden som gått, fullspäckad av plugg, spex och annat som tagit upp min tid, har min lägenhet sakta men säkert förfallit. Jag mest bara hunnit putsa på ytan men låtit grunden falla i bitar. Igår rann min bägare över, nu måste jag göra någonting åt situationen! Glödlampor som inte har fungerat på en månda borde bytas, två avlopp som knappt släpper ut vatten, frysen som är full av gammal mat och min garderob som är fullständigt kaotisk.

Last night was the night, nu skulle det ske. Allt skulle fixas. Kontroll-freak som jag är satte jag mig ner och skrev ner allt på en lista på allt som skulle göras. Jag älskar listor! Genast blev jag betydligt mer motiverad. Inte bara får jag sakerna gjorde utan för varje sak som jag avklarade fick jag nämligen stryka en punkt från lappen - otroligt tillfredställande!

Kvällen förlöpte. Jag lärde mig hur man skruvar sönder ett badkar, varför min kökslampa envisats med att stänga av sig själv och varför mina blommor dör i sovrumsfönstret. Men nu är jag klart och känner mig som ny. Avslutade till och med med en varm dusch mest för att njuta av hur lätt vattnet strömmade ner i brunnen - åh, jag är så självständig!

Omtumlande veckor minst sagt. Nästa vecka är det två begravningar, den ena värre än den andra. Det är en sten som ligger och gnager. Mitt i detta en valborgskväll som skulle bli bra, men ja, hur det blir med den önskan återstår att se. Sedan är det födelsedagskalas inplanerade. Bror Jon och min Clara fyllde år igår och idag är det min Ärta som stod på tur att bli äldre. Allt det känns bara så långt bort just nu. Ingenting går som det ska, varken livet i stort eller skolan. Den existensiella krisen efter spexet har innfunnit sig med råge. Men någonstans är jag glad, riktigt glad. Det är vår, solen lyser och jag har lediga kvällar - det ni!

När allt känns som en röra istället för separata ting är det skönt att lämna staden och problemen bakom sig och få lite andrum. Jag tror vi alla behöver någonstans på jorden dit vi kan fly ibland, här har ni mitt varesig ängarna är täckta av sommarsol eller tung snö. Te på renskinn och en muffins i handen, medan solen gjorde mitt ansikte prickit. Tack stugan för att ju du finns då, my beloved one.

Någon dag skulle jag vilja att det plingar på dörren och när jag öppnar ligger det en sånhär utan för dörren och väntar.

Idag har jag ägnat åt att försöka komma i ordning med tillvaron igen efter spexveckan. Jag har bokat tvättid, varit och tränat, packat upp kläderna från logen, segat i TV-soffan och till och med försökt att plugga lite (dock utan resultat). Har även bokat in en tjejkväll med försummade vänner och planerat för en lugn helg.

Oj vilken spexabstinens jag har, det är inte klokt. Den avslutande kramringen i söndags sitter kvar i kroppen. Sitter och lyssnar på Licence to kill från Bond och dras tillbaka bakom ridån dansandes med Emelie, sjunger min hysteriska stämma från Miss Blue och drar repliker för mig själv i huvudet och småskrattar. Jag trodde att jag var patetiskt tragisk men det visar sig att jag är långt ifrån ensam om detta beteende. Har bombaderats med sms och mail idag från övriga i gänget som "gråter blod" och "hatar vardagen".

Denna hittade jag när jag packade upp min logväska. Kanske säger den inte er så mycket, men spexet förstår mig. All denna insider-humor och ingenstans att ventilera den...

För ett tag sedan satt jag tillsammans med några vänner över en middag och pratade om livets godheter. Vi skulle alla berätta om vårt livs bästa ögonblick. Jag berättade om sommarens kvällar ute i stugan, om studenten och om hur underbart det är att stå på Sagascenen och spexa. David berättade om kvällar ute på Norrbyskärs lägergård, Emelie om när hon fick sitt drömjobb och Lars om en grillfest utan dess like.

Diskussionen fortsatte. Vad är det som är kriterierna för en oförglömlig upplevelse? Vilken är den röda tråden? Alla hade vi olika sätt att definiera våra studer och alla hade vi olika gemensamma nämnare. Det enda vi kom fram till var att livet faktiskt innehåller otroligt många sådana ögonblick, och det glömmer vi bort i all vardagsstress.

Att vakna en solig onsdagsmorgon, smyga upp och äta frukost i pyamas framför nyhetsmorgon. Att bada när det riktigt öser ner regn från himlen och sedan mysa framför brasan. Att hänga i logen på Saga innan föreställning och umgås. Att gå och lägga sig tidigt en lördag bara för att man vill. Att få det där sms:et. Att få en spontan kram. Att äta middag hemma hos föräldrarna och sitta kvar långt efteråt och prata om allt från skola till etiska dilemman. Att samlas alla syskon och grilla på sensommarkvällarna. Att göra bort en tenta. Att ta ett varm dusch när man är riktigt kall. Eller som ikväll, att ta en kopp te med vännerna.

Kanske borde vi uppmärksamma våra ögonblick mer.

Min morbror har gått ur världen. Mänskligheten har mist en supermysig människa med humor, värme och lekfullhet. Det är obegripligt. Mitt under allt spex och skojigheter. På en annars så bra lördag.


Och om tre och en halv timme ska jag stå på scenen och ge allt.
Nu är det tid att fokusera.
Fundera och grubbla får jag göra imorgon, som pappa sa.