Min tillflyktszon.
Omtumlande veckor minst sagt. Nästa vecka är det två begravningar, den ena värre än den andra. Det är en sten som ligger och gnager. Mitt i detta en valborgskväll som skulle bli bra, men ja, hur det blir med den önskan återstår att se. Sedan är det födelsedagskalas inplanerade. Bror Jon och min Clara fyllde år igår och idag är det min Ärta som stod på tur att bli äldre. Allt det känns bara så långt bort just nu. Ingenting går som det ska, varken livet i stort eller skolan. Den existensiella krisen efter spexet har innfunnit sig med råge. Men någonstans är jag glad, riktigt glad. Det är vår, solen lyser och jag har lediga kvällar - det ni!
När allt känns som en röra istället för separata ting är det skönt att lämna staden och problemen bakom sig och få lite andrum. Jag tror vi alla behöver någonstans på jorden dit vi kan fly ibland, här har ni mitt varesig ängarna är täckta av sommarsol eller tung snö. Te på renskinn och en muffins i handen, medan solen gjorde mitt ansikte prickit. Tack stugan för att ju du finns då, my beloved one.
