sannapannan

- Ja, alltså jag skulle inte ha sex med Johnny Depp.

Pause. Frågande tystnad, mycket frågande.

- Eller, ja, alltså jag skulle ju inte banga men...

Jag hade en intressant diksussion med en kursare till mig. Han slänger ur sig att han är "emot genus". What? Är det överhuvudtaget möjligt? Genus är ett begrepp, det kulturellt skapade könet. Sedan behöver man inte ställa sig bakom att det finns något sådant i praktiken, men begreppet finns där varesig man vill eller inte.

Det han egentligen menar är förmodligen att han inte tror att de kulturella skapade könet finns i lika stor utsträckning som många menar, och att det egentligen inte är begreppet i sig som är problemet. Argument och diskussioner liknande detta kommer jag ofta i kontakt med, det vill säga ogenomtänkta och med en stor känsla av att parten inte har en aning om vad han eller hon säger. "Känner du dig förtryckt av mig eller?". "Tycker du att man ska kvotera in kvinnor fast de är sämre än männen bara för att de är kvinnor?". "Hur kan du mena att vi inte är jämställda i Sverige? Har du sett hur det ser ut i andra länder?". Suck. Vad ska man svara på sånt? Hur kan man förklara för en person som redan har satt sig på tvären att kvinnoförtryck inte (behöver) handla om individer utan att det är ett strukturellt problem? Att kvotering inte handlar om att ge plats åt okvalificerade personer utan att ge lika duktiga människor en chans att ta igen sitt underläge? Att patriarkatet är ett globalt problem och att det därför är relativt meningslöst att jämföra länder emellan? Ibland blir jag bara så trött. Tänk först innan ni öppnar munnen, diskussionen blir så mycket mer givande då.

Behöver jag säga att jag och min kursare inte drar riktigt jämnt i jämställdhetsfrågor..?

Helgen har varit helt galen samtidigt som oerhört rofylld. Om man bortser från diverse missöden som att...



...jag glömde passet och fick åka hem och hämta det medans mamma höll planet. Ni som drabbades av förseningar på Malmö aviation den dagen - skyll på mig.
...Tove åt vad hon trodde var en mintpastill, som visade sig vara en våtservett som vecklar ut sig i vatten (fungerar tydligen lika bra med saliv).
...Tove snodde en mans väska på flygplatsen.
...vi fick panikpacka om våra väskor i incheckningskön på vägen hem pga 7 kg i övervikt.
...vi betalade sammanlagt 20 euro för att komma in i den stora katedralen och därinne möttes av en stor ombyggnadsarbetsplats. 5 minuter senare satt vi på metron påväg tillbaka till shoppinggatorna.
...hotellet drabbades av smärre avloppsproblem.
...Tove åt vad hon trodde var flytande choklad i en affär. Det visade sig vara hudkräm. Inte att rekomendera.
...vi shoppade så mycket att det inte fanns en chans att allt skulle få plats med allt i väskorna. Men det går tydligen minst lika bra att frakta hem kläder i en stor sopsäck.
...vi glömde bort att klockan skulle ställas om till vintertid när vi skulle till flyget klockan 6 på morgonen. Vi stod i själva verket utanför hotellet med packade väskor klockan 5(!!).

...om man bortser från detta var det en mycket lugn och stillsam resa. Barcelona är underbart på alla sätt. Dagarna fylldes med shopping och fikapasuer. Vi gjorde några få tappra försök till att vara lite kulturella och besöka sevärdigheter men dessa planer lades snabbt ner. På kvällarna gjorde vi absolut ingenting - en matbit, lite choklad sedan låg vi som paddor på hotellrummet i våra badrockar och somnade som klubbade sälar.

En perfekt fika med tjejerna. Ett trevligt och chict gäng träffades under en intensiv tekopp. Ja, intensivt, det blir det alltid med dessa flickor. Den ena hinner knappt avsluta meningen innan nästa tar vid, ett ständigt myller av ord och gester.

Jag blir så glad av människor som gör mig glad. Varför umgås man inte oftare med sådana? Jag ska sluta slösa min tid på bekantskaper som bara tar energi och som faktiskt inte ger någonting annat än sällskap för stunden. Ett är numera ett av mina budord. Fler kvällar som denna, ja tack.

Sverige kan pusta ut, Sanna är åter på skandinavisk mark. Och jösses vilken underbar helg det har varit! Bilder från våra upptåg och mer utförlig resebeskrivning kommer, om bara min kära syster kan få tummen ur och skicka över bilderna...

Istället börjar jag med att visa mitt största shoppingfynd från resan. Jag hittade stövlarna med stort S. Som jag har letat! Det enda jag behövde göra var att åka till Barcelona, titta i varje skoaffär i hela staden för att hitta dessa på Zara, ränna runt på alla Zarabutiker i området för att slutligen hitta rätt storlek. Men nu är dem mina!!



Ett par bra skinnstövlar borde alla tjejer och kvinnor ha i sina ägor. My babies ska invigas redan ikväll när jag trippar till Schmäck med mina förtjusande flickor. Me like!

En helgs vila. Tack gode gud.

Kommer hem om några dagar - lite piggare, lite gladare, lite fattigare.

Jag såg här om kvällen kanske världens sämsta TV-program genom tiderna, Ranking the stars. Upplägget ser ut som så att tio kändistjejer sitter i en panel och ska lista varandra efter en viss egenskap. Första egenskapen var "ego". Alla funderar, skriver och lägger ner pennorna. En kändis drar nitlotten och får gå fram till programledaren och läsa upp sin lista. Samtal, pladder och framför allt spydiga kommentarer fyller vår TV-ruta. Vem har rankar vem högst? Vem tycker att vem är lite väl ego?

Smöriga och innehållslösa motivationer till dem som blir kallade "minst ego", komplimanger som känns lika framkrystade och bakgrundsfria som  när en moderaterna kallar sig för ett feministiskt parti. Falska leenden från kvinnan som just blivit framröstad som "mest ego", som skrattar och säger att det säkert stämmer men som sedan lunkar hem med en klump i magen. En totalt vidrig tanke.

Jag tror de flesta tjejer har upplevt de knivar man fått i ryggen av andra tjejer, varesig det kommit från nära kompisens skitsnack under uppväxten eller onda blickar från tjejen i parallellklassen. Det har varit en naturlig del i att vara tjej. Vi har en förmåga att bryta ner och titta snett på varandra istället för att backa upp och peppa som vi egentligen borde göra. Är det här någonting som TV vill sporra? Är det verkligen bra underhållning? Jag blir äcklad. Vi tjejer borde hålla ihop och kämpa tillsammans istället för att kasta sten på varandra. Vi borde applådera, berömma, dunka varandra i ryggen och säga "Fasen vad du är grym!!". Våga prata, gräva ner stridsyxan och nära oss med ett leende.

Jag efterlyser mer systerskap - det är vad välden behöver.

Vissa dagar får man mycket gjort och idag var en sådan dag. Drog igång i morse med ett megaseminarium på fyra timmar. Cyklade hem och gjorde slag i min nya pluggrutin, nämligen att renskriva seminariumanteckningarna direkt efter. Mycket givande eftersom jag då inte har glömt allt. Eftermiddag flöt på i soffan med en propisition om "god redovisningssed" och en och annan sida om pensionsavdrag vid beskattning. Cyklade (trots regn!) upp till IKSU, spinnade, rullade hem, åt, städade... Kände mig som en riktigt duktig flicka.

Det höll nästan hela dagen ut. Slutade med ett magkatarrsanfall, något som påminde mig om varför jag inte ska hålla på som jag gör. Jag borde ha gjort som min kloka vän Clara i stället - stannat hemma i slasket, läst och bakat. Men det är inte sent att ta igen. Med lite mörk choklad, te, Stacey Kent i högtalarna och nya Damernas värld lugnade min höga puls ner sig. Att jag aldrig lär mig.

Men det är lätt att bara köra på. Extra lätt har jag att öka tempot när det finns ett tickande snart inom mig. Snart lämnar jag det här, snart får jag vila. Det är som sista armhävningen på body pumpen - det spelar ingen roll hur trött jag är, slutet är nära och då trycker jag på. Mitt snart kommer på Ondag då jag har en välbehövlig pause från Umeålivet för varmare breddgrader. Och fy fasen vad jag är värd det.

Installationen igår var kalas - kalasbra, kalasfestligt, kalastrevligt folk, kalasgod mat, kalas lång dag. Under universitetets årliga högtid ska de nya professorerna installeras, prestigefyllda priser för enastående prestationer delas ut och hedersdoktorer ska få sin titel. Från och med 6.45 var det full rulle hela dagen för oss studentmarsalkar. Program skulle delas ut, skumpa skulle serveras samt intas, ansikten skulle sminkas, klänningar snöras på, fanor hållas, nya vänskaper knytas, vinflaskor skulle tömmas...


Jag kan inte hjälpa det - jag älskar att vara involverad i dessa typer av tillställningar. God mat, inspirerande människor och en chans att för en gångs skull få vara riktigt uppklädd. Man blir otroligt sugen på att själv ge sig in i den akademiska forskningen bara för att få uppleva denna tillställning varje år. Jag tycker det är otroligt kul att hänge sig åt studentlivets goda ting ibland och vara en riktigt pretto-student. Sedan att få sjunga studentsången och vifta med mössan det är bara ett plus!

Livet innehåller alltför många val, stora som små, viktiga eller givna. Jag är en person som brukar ha ganska lätt för att ta beslut, väldigt "ovelig" av mig. Varesig det rör sig om när jag prövar kläder för eventuellt inköp eller att välja uppsatsämne. Men ibland snurrar det ihop sig även för mig.

Det finns för många saker att välja mellan. Var och skulle köpa en kudde på hemtex för ett tag sedan. Detta visade sig vara svårare än att köpa en bil, och det fanns tydligen en hel vetenskap bakom mitt kuddval. Sover du på mage eller rygg? Svettas du mycket? Eller fryser? Hur längre har du tänkt att ha kudden? Har du en mjuk eller hård säng? Det slutade med att jag lämnade affären utan kudde.

Har längre försökt torka kläder i husets torktumlare. Det har visat sig vara en stor utmaning. Menyn visar olika alternativ: Skåptorrt? Stryktort? Lakantorrt? Öh, allt jag kräver är att det blir torrt, finns det alternativet? Svar nej. Efter två år i mitt hus har jag fortfarande inte lyckats med att få tvätten torr.

Priset tog dock idag när jag skulle köpa salt (??) och det visade sig finnas ungefär 15 olika sorter. Olika användningsområden, färger, utan tillsatsen, extra mineraler... Suck.

Kanske har vi för många alternativ idag. Inte bara när det kommer till vardagliga ting utan även när det kommer till utbildning och livsstilar. Vi kan egentligen plugga var vi än vill i världen, umgås med vilka vi vill och göra stora saker med vårt liv. Kanske är det just därför det aldrig blir någonting av våra storslagna planer. Alternativen är för många, det är alltid någonting annat som drar i oss och vill vill hinna med allting och inte missa en enda upplevelse. Det är svårt att bestämma sig för en riktning och sedan föra på det till 100%. Gräset är alltid grönare på andra sidan, i allafall på håll.

Ibland önskar jag bara att någon kunde välja åt mig.

Idag var det ingen bra dag. Verkligen. Trist föreläsning om beskattningsrätt inom näringsverksamhet, följt av en trist dag i soffan med boken "Inkomstskatt del 2". Träningen gick mer eller mindre uselt. Inte ens diksussionerna på kvinnojourens studiecirkel fick mig att tända till idag. När inte ens samtal kring begreppet våldtäkt och bevisbördefrågan i dess rättegångar får mig att brinna, insåg jag att det bara var att lägga ner. Ingen glöd, poff, none.

Var för övrigt med i VK idag. Det borde vara strängt förbjudet att publicera bilder tagna nerifrån, från ett grodperspektiv. Funderar starkt på att stämma tidningen för kränkning.

Over and out.

Jaha, ett förhållande till i min umgängeskrets har tagit slut. Det är nästan att jag inte reagerar längre. Det är det nionde paret jag känner som har valt att gå åt varsitt håll sedan maj. Jag räknade ut att mer än 2/3 av alla par jag känner (som är i min ålder) har brytit under det senaste kvartalet. Det är konstigt att alla tar beslutet samtidigt. Är det så att man påverkas av vad andra väljer att göra med sina liv? Blir man "inspirerad"? Får andras trasiga förhållanden oss själva att fundera över vårt eget bo? Vad orsaken än är tror jag minsann det går en epidemi, sad but true. Jag är ledsen att säga att jag verkligen inte är något undantag.

Forsatte i samma dystra tanke och räknade efter hur många av mina nära vänner som har föräldrar som fortfarande håller ihop. Det är snarare undantag än normen att föräldrarna bor tillsammans. Tider som dessa kan man lätt förlora tron på kärleken. Är det någon idé? Kanske stämmer det som jag och Frida sagt så många gånger den senaste tiden;"F*n ta kärleken!"?

Men när kan känner att mina tankebanor blir för negativa riktar jag de mot ett par som faktiskt lyckats, ett par i min närhet som alltid kommer att hålla ihop och som visar att det går att spendera ett liv tillsammans. Mamma och pappa firar 40 år tillsammans om några två veckor. Fatta, 40 år?! Det är låång tid.

Jag får verkligen panik ibland. Fick en länk till Antifeministiska samfundets hemsida. Det är kanske är det största smörja jag någonsin läst! Att det fortfarande finns bakåtsträvare i samhället. Deras slogan är "Mot feminism, för jämställdhet". Ok, även om jag tycker att det är lika självklart att vara feminist som att andas, har jag insett att alla inte är feminister. Men då vill jag ha en god anledning och inte massor av osanna påståenden och fria tolkningar om vad feminism innebär. Att vara feminism är som jag skrivit tidigare att se att det finns ett maktförhållande mellan män och kvinnor där kvinnan är underordnad, och man är som feminist beredd att göra någonting åt det. Antifeministiska samfundet menar att det inte råder något patriarkat, att mannen och kvinnan är jämställda. Problemet om kvinnovåld i hemmet är någonting som "feministik myt" och att lönerna skulle vara olika är konstruerat av kvinnorörelsen. Lönerna är redan lika, kvinnor väljer helt enkelt lågavlönade arbeten. Pff!!

Jämställdhet är för samfundet att alla ska ha lika rättigheter och skyldigheter, oavsett kön. Detta är inte jämställdhet, utan jämlikhet. Det är en j*vla skillnad. Att det råder jämlikhet, som innebär att alla ska behandlas lika, betyder verkligen inte att det råder jämställdhet. Med jämställdhet menar feminismen att slutresultatet ska vara lika. Att lagen säger att män och kvinnor ska ha lika lön för lika arbete är en "jämlik" lag. Men jämställdhet råder inte förrän män och kvinnor faktiskt har lika lön i praktiken, det är skillnaden.

Samfunden menar att kvinnan och mannen har varit juridiskt jämställda sedan 1919 då lika rösträtt infördes. Det är det största skämtet jag har hört, ja, jag började faktiskt skratta högt! Jag kan nämna några milstolpar sedan dess:

• 1947 -Krav på lika lön för samma tjänst oavsett kön infördes för statligt anställda.
• 1980 - Tronföljaren måste numera inte vara en man. Även kvinnor är välkomna att företräda Sverige.
• 1982 - Ett gift par får välja om de ska ta mannen eller kvinnans efternamn vid giftemål. Innan fick de endast ta mannens.
• 1983 - Alla yrkesområden öppnas för kvinnor.
• 1998 - Känsstympning förbjuds. Innan var det alltså tillåtet att skära bort bitar av och sy ihop en kvinnan underliv.

Jag vet inte om Antifeministiksa samfundet tycker att dessa lagar var onödiga om det redan var "juridisk jämställdhet" i Sverige...

Jag försöker tänka att alla tycker olika och att jag måste respektera allas åsikter, men här är det fasen i mig gränsfall. Okunnighet, trångsynthet och ovilja se samhällsstrukturer präglar hela denna skithemsida. Vill du bli arg, skratta eller bara se hur kort Svergie har kommit i sin strävan mot jämställdhet - gör ett besök på www.antifeminist.nu.

Fredagskvällen igår var verkligen någon alldeles extra! Wow fredagskväll - yeah!!

Kanske inte på det sättet som ni tänker er, inget party, ingen rörelse. Men det finns väl lika många definitioner på en bra fredagskväll som det finns människor? Min kväll innehöll gomiddag hos mamma och pappa. Det var skönt att få byta ut fiskbullarna och pastan mot en trerättersmiddag med vin och ost. Hasade mig vidare till TV:n. Efter 5 minuter i soffan sov jag gott, klockan var ju trots allt 22.30. Vaknade i morse, efter 11 timmars sömn, nerbäddad i gästrummet. Gött.

Även om helgen är härlig innehåller den sjukt många måsten. Det ska handlas, städas och umgås. Ibland är det skönt att skita i att ha en rolig fredagskväll och bara göra det man känner för - god mat i nedstressad miljö och somna framför dåliga fredagsprogram. Jag skulle byta ut Corona och NH mot min kväll anytime!

Pust. Det har varit kanske de två mest krävande veckorna hittills i min utbildning. Har och min kära basgrupp har praktiskt taget bosatt oss i juristsektionen i universitetsbiblioteket. Tre stora seminarier har avverkats som alla krävde det lilla extra av oss eftersom de var omfattande och rörde ett outforskat lagutrymme. Men den stora utmaningen kom denna vecka med två övningar utan dess like. Trots 8-5-arbete med gruppen fanns det inte tid, dygnet har bara 24 timmar! Det slutade med att alla uppgifter delades upp mellan gruppmedlemmarna med mer eller mindre lyckade resultat. En genomgång har aldrig känts mer förvirrande.

Men klockan 12 idag var spurtsträckan avklarad, done!! Även om aktiebeskattning, vinstbeskattning vid avyttring av en näringsfastighet och återföring av avskrivningar till tillgångar kändes som en omöjlighet att trycka in i huvudet har jag i allafall börjat se skogen för att träd. Kunde inte annat göra än att ge mig sig en stor eloge för att jag överlevt dessa helvetesveckor. Jag hoppade inte av! Jag slängde inte ut lagboken genom fönstret (det har faktiskt hänt att jag slängt ut en kursbok genom fönstret i rena frustrationen. Insåg dock att jag betalat dyra slantar för den och gick ner och hämtade den igen...). Nu väntar en lugn tid med inläsning, föreläsningar och kanske en och annan sovmorgon. Och som jag är värd det!

När jag var liten älskade jag disney-filmer, och då menar jag älskade. Mina veckopengar sparades i åratal för att kunna bytas mot senaste nykomligen i butiken och idag är kasseterna bland de mest slitna jag äger. Mitt disney-intresse har vidareutvecklas och samligen innehåller numera special-editionutgåvor i DVD-format. Askungen, Lady och Lufsen och inte att förglömma mitt senaste bidrag - Peter Pan. Det är något magiskt över disney. Idylliska sagor med lyckliga slut, kungliga kyssar mellan prinsen och prinsessan och djur som inte bara pratar utan även får oss att få hysteriska skrattanfall. Det glittrar, sprakar och strålar.

Men glada, lyckospridande historier är bara för barn. Men som vuxen får man inte gilla filmer om overkliga kärlekshistorier eller filmer som innehåller någon form av stående ovation i slutet - det är töntigt. Det är inte verkligt, snacka om att förädla vår världsbild. Däremot matas vi av krigsfilmer och kriminalserier, totalt bortom all verkligenhetsförankring utan att ifrågasätta i samma utsträckning. Men att se romantiska syftare, det är inte okej. Tänk, människor kan ju faktiskt få för sig att världen är kärleksfull och fin!

Jag hatar djupa filmer. När filmer är på något annat språk än engelska eller svenska stänger jag av, även om den är textad. Jag är grymt less på alla bilhakter och dödsskjutningar. Ser jag en till film om maffians narkotikahandel skriker jag. Jag vill smittas av den osannolika historian i Notting Hill, tro att det faktiskt händer att kärlekskranka killar stoppar flygplan för att fria till sin flickvän som i Hundtricket och att en lärare kan förändra en hel klass som i Döda poeters sällskap. Vem vill inte ha en värld där alla lever lyckliga i alla sina dagar? Eller stämmer upp i spontan sång? Så när jag ser Music and lyrics för fjärde gången denna termin tänker jag höja volymen, sjunga med i slutet och bli lite, lite lyckligare inombords.

Enligt 9 kapitlet, 10 § Inkomstskattelagen är det förbjudet att göra avdrag på sin deklaration vid beskattning för utgifter av mutor. Ibland skrattar jag gott åt lagens lustigheter. Undrar om det är någon som har försökt sig på det...

Vem sa att juridik inte var roligt?

Söndagskväll. Efter en dags soffliggande, instruerande på IKSU och salt mat har den lilla baksmällan jag bar på äntligen gått ut kroppen. Jag har alltid älskat söndagar, det är lätt veckans bästa dag. Fredagen och lördagen är kul, visst, men fulla med krav på vad man ska göra på kvällen och allt man ska hinna under dagen. Däremot denna dag - inga krav, ingen stress. Söndagen är trots allt sedan urminnes tider vilodagen.

En av söndagarnas goda egenskaper, eller snarare måndagen, är möjligheten till nystart. Varje söndag bestämmer jag mig för att börja ett nytt liv inför veckostarten, och denna vecka var inget undantag. Jag sätter upp mål i mitt huvud som att jag ska börja gå och lägga mig tidigare på kvällarna, sluta högkonsumera mörk choklad, börja besöka yogapassen, ha en vit månad, bli bättre på att höra av mig till utflyttade vänner och att komma i tid på morgonföreläsningarna. Detta kommer naturligtvis bara hålla till måndagsmorgon då jag likförbannat startar försent hemmifrån och måste panikcykla uppför svingen och anlända till föreläsningen med andan i halsen, eller då jag på tisdag besöker ICA-maxi och det bara råkar glida ner två mörka chokladkakor i påsarna. Även om mina mål aldrig kommer att uppnås (vilket jag långt inne är högst medveten om) finns det en förhoppning om förändring som jag gillar. Hela söndagskvällen kan jag leva i illusionen av att imorgon - då jäklar! Kanske är det just det som gör söndagarna njutbara.

Igår var det insparkssittning för juristerna. Fantastiskt bra kväll faktiskt. Det var även min absolut första sittning som singel. Förfesten började redan klockan fyra hemma hos mig. 30 finklädda juriststudenter gled omkring i min lilla tvåa, trångt men med grymt god stämning. Vinflaskor korkades upp, pussvippan (en grej som du skakar på som betyder att du vill ha en puss) användes flitigt och mina gamla skivor från 90-talet gick på högvarv. Festligtheterna fortsatte på Äpplet med middag, mingel, tal, sång och en hel del skaka baken på dansgolvet.




Ofta när jag är på festligheter hamnar jag i samtal som ibland leder in på oanade ämnen, och gårdagen var inget undantag. en killkursare sa till mig "Du är så svår Sanna". Öh, va? Vad betyder det? Han förklarade det som att man nästan är lite rädd för mig ibland. Jag blev inte mycket klokare av det. Hur ska jag tolka det? Och varför säger folk sådana här saker till mig?




Kröp hemmåt strax efter två, bubblandes om kvällen bravader med min kära kursare Malin, med ömmande fötter och längtan efter sängen. Hemma möttes jag dock av lukten av svettiga studenter och ca 2000 halvtomma ölburkar. Så här morgonen efter är jag grymt glad att jag tog tag i saken redan igår natt, speciellt med tanken på dagens fysiska tillstånd.

En superkväll lämnar sina spår, inte bara vinfläckar i soffan...

De politiska diskussionerna fortsätter i seminariegruppen. Beskattningsrätt och politik går tydligen inte att separera i från varandra. Hushållstjänster - är det något som ska vara svdragningsbart vid deklarationen?

Många blir förvånade när jag som vänster och grymt röd tycker att det är en lysande idé. "Hallå, vill vi tillbaka till tiden med pigor?" "Är inte det som att sporra en social klyfta?" Nej, det är inte vad det handlar om.

Jag som feminist kan inte annat än hurra för det nu genomförda, faktiskt det ända bra som Reinfeldt och hans homies har åstakommit. Att hushållstjänster blir billigare är för mig inte en fråga om klasspolitik utan en ren jämställdhetsåtgärd. Kvinnor tar idag det absolut största ansvaret för skötsel av hemmet vilket gör att de halkar efter i andra sammanhang, framför allt i arbetslivet. Att ge en barnfamilj den ekonomiska möjligheten att ha städhjälp avlastar kvinnan i sitt oavlönade arbete och ger henne en liten större chans att också få pröva sina vingar på karriärsstegen. Att kvinnan ska ha samma chanser är ett måste om absolut jämställda löner ska kunna råda, och pengar är makt.

Jag förstår att det är en känslig fråga när man diskuterar det utifrån ett klassperspektiv, framför allt för vänstern som alltid har arbetat aktivt mot ett klassamhälle. Men varför skulle det vara mer underklass att städa hemma hos någon än att klippa någons hår på salong? Eller serva kunder i en butik? Eller vara hantverkare? Sällan pratar vi om dessa yrkesgrupper som en underklass även om lönerna inte lär skilja speciellt mycket. Att få komma in i någon annans hem och hjälpa dem att få de fint och rent skulle jag tycka kändes riktigt bra - snacka om att göra nytta och skänka glädje!

Men är det inte en kvinnofälla eftersom de flesta som arbetar inom städfirmor är kvinnor? Jo, självklart är det inte bra. Men är det bättre som det ser ut idag? Ingen har råd att anlita vit städhjälp utan gör det svart. Det resulterar i att det finns massor av kvinnor som sliter för svarta pengar. Ingen pension, inga säkerheter, ingen känsla av att man faktiskt utför ett riktigt jobb och är en del av samhället. Det om något är en kvinnofälla.

Männen behöver inte uträtta mycket hemma idag. Ingen ifrågasätter när man lämnar in bilen på verkstaden eller anlitar hantverkare att renovera köket. Detta är typiskt sätt manliga sysslor. Men när det kommer till att leja bort det typiskt sätt kvinnliga sysslorna i hemmet, så som städning, disk och barnpassning, då blir det liv. Då är man minsann överklass. Det ska man (läs kvinnan) ju faktiskt kunna klara själv, det behöver väl man inte betala pengar för att få gjort?

Argumentet att det vore mycket bättre om kvinnor och män faktiskt delade lika på hemsysslorna tänker jag inte ens bemöta med en motargument. Det säger sig självt att det inte fungerar.

Jag tycker att det är synd att inte vänstern inte ser billigare hushållstjänster som ett steg i jämställdhetspolitiken. Klasskillnader ska alltid motarbetas, det tycker jag absolut. Men just nu lever faktiskt 50% av sveriges befolkning som en typ av underklass - kvinnorna.  De röda säger sig vara för ett klasslöst samhälle, men även att de är ett feministiskt parti. Men var för har de lagt av sig "genusglasögonen"?

 

En sak som jag tycker är riktigt härligt är optimism. Att titta ut en regning morgon och tänka "Men så mysigt!", att få ett medelbetyg på en tanta och tänka att det är ju i allafall godkänt eller att i tunga perioder tänka att utan dalar finns det inga toppar.

Två optimister läste jag om i väntrummet hos tandläkaren. Det var ett gammalt par som hade spelat Bingolotto sedan start och endast missat ett par program. De hade vunnit några småvinster, men ingenting stort. De fortsatte i allafall troget att köpa lotter, spela och hoppas. En dag kanske det faktiskt är deras tur.

Det är därför jag har bestämt mig för att spela bingolotto. Det är något med det programmet som jar tycker är lite rörande. Folkligt, lunkande, "spännande" - så typiskt svenskt på något sätt. Ofta lovar jag mig själv att jag faktiskt ska köpa en lott bara för att och ge mig i hän till den lilla pensionären där inom mig. Sjunka ner på söndagskvällen, dricka en kopp te och kryssa "Iiiiiivar 49, 4, 9!!!". En miljon eller två skulle bara bli en bonus.

Efter ett grymt tråkigt kapitel i "Inkomstskatt del 1" bestämde jag mig för att åka och träna. Var redo att åka i god tid och skulle just lämna lägenheten, men var är nycklarna?! H*lvete! Hittade dem. Men hallå, min telefon?! Åh, suck. Efter 5 minuters panikslaget sökande åkte jag telefonlös. Skit också.

Hetscyklar uppför svingen (långt cykelbacke) och stressar förbi campus. Krockar med en kille som kommer från ängarna (vet han inte att det råder högerregeln på cykelvägarna här i världen?). Ett skrapsår och två blåmärken rikare och under mer panik plöjer jag uppför sista backen. Flås.

Parkerar cykeln. Låsskiten går inte igen. Kunde inte bry mig mindre, tänker jag och lämnar cykeln till ödet (hoppas även någonstans där inne att den ska bli stulen så att jag får en anledning att köpa en ny). Spinger fram till disken för att plocka ut en biljett (eftersom kortet naturligvis är hemma) och för att lösa ut min mammas bokningsspärr. "Har du hennes kortnummer?" får jag förfrågat. Ja visst, inskrivet i mobilen som är hemma. Suck.

Springen ner till ledaromklädningsnumret. Trycker in koden. Dörren går inte upp. Prövar igen. Inget händer. Just det, ny kod. Synd att jag inte har något sifferminne what so ever. Jaha, ok, vad gör man nu? Alla mina saker är där inne... Jösses.

Tack och lov kom en annan instruktör och släppte in mig. Skuttade in till min korg med kläder... Och vem har flyttat mina cykelskor?! Åhhh!! Letar förbrilt bland de andra korgarna. Inga cykelskor. Är det ödets sätt att säga till mig att jag inte ska träna idag? Åhh!

Suckar och går tillbaka till ledarrummet. Gnäller lite till en kolega, som pekar på ett par cykelskor bredvid ledarskåpen - se, mina! Skiter fullständigt hur de hamnat där, sliter på mig dem och spurtar till cykelsalen.

Cykelpasset må ha varit jobbigt med vägen dit tog bannemig priset. Pust.

Ett nytt område har dragit igång, beskattningsrätt. Fruktansvärt tråkigt var min första tanke. Usch, jag hatar ekonomi och procentenheter. Detta kommer att bli en lång termin. Men jag skulle snabbt komma att ändra uppfattning.

Första seminarieuppgiften var att sitta med basgruppen och diskutera de nya förändringarna i skattepolitiken. Jag kände att mitt intresse vände helt och hållet. Att hacka på nya regeringen och deras själviska skitpolitik är en av mina favoritsysselsättningar. Men för en gångs skull tänkte jag inte vara den som ledde debatten utan försöka inta en mer iaktagande position.

Det höll cirka 5 sekunder. Fastighetsskatten... pulsen gick upp en aning. Förmögenhetsskatten... hjärtat började öka tempot.  Billigare hushållsnära tjänster... min iver var ett faktum.  Jag kände hur mina blodröda åsikter bara ville ut, argumenten började snurra runt i huvudet och jag förberedde på mig en ihärdig diksussion med min blåa kursare. Jag kan inte hålla mig utanför diskussioner, det är en omöjlighet. Få saker är lika tillfredställande som att ha en lugn och saklig politisk diskussion. Det är dock inte alltid jag lyckas.

Numera älskar jag beskattningsrätt.