sannapannan

Det här är vad modevärlden behöver.
Ack vilka fantastiskt duktiga vänner man har. Jag skiner av stolthet.

Att förlora någon nära det måste vara det värsta som kan hända en människa. En vän till mig förlorade sin mamma i natt. Jag kan inte förstå det. Att förlora sin mamma. Försökte formulera en mening men vad jag än säger eller skriver ändrar det inte situationen. Ett "jag finns här" kändes så mesigt och ett "jag känner med dig", vad är det? Vadå känner med dig..? Jag har ingen jäkla aning om vad det handlar om, jag står utanför och du står mitt i det. Cancer, jäkla skitsjukdom.

När något plötsligt går förlorad får det en att tänka. Vi säger alltid att man ska leva varje dag som om den vore den sista. Jag tror inte på det, det skulle betyda att jag ständigt skulle gå med stress och magkatarr och aldrig känna ro. Men det ändrar inte på det faktum att en dag faktiskt kommer att vara min sista, hur långt eller nära det än ligger. Livet är inte oändligt. Vi vet aldrig hur många fler tillfällen vi får att krama på varandra, skicka ett tankvärt sms eller hur många samtal vi har kvar. Även om det ofta är de små sakerna som formar våra liv måste vi nog ibland stanna upp och fundera på vad vi egentligen lägger ner vår tid och energi på. Min dag har gett mig perspektiv. Mitt "bara" VG på tentan verkade plötsligt oerhört fjuttit och jag skäms nästan över min tidigare ilska över att jag inte har råd att åka till Kittelfjäll. Vad är det värt i längden?

Och hur slutar man ens ett sånt här inlägg?
Jag låter det vara som det är.

Jag ska sluta säga att jag inte kan.

Jag kan inte med datorer. Fel. Jag har bara inte haft nytta av att lära mig än. Min expojkvän var ett tekniskt geni vilket gjorde att jag la över allt sladdrelaterat på honom. Men nu är det dags.

Jag kan inte med musikprogrammet Sibelius. Fel. Jag har bara inte haft programmet tillgängligt och därför inte möjligheten lära mig det. Nu ska det bli andra bullar. Jag sitter och knepar och knåpar, med några svordomar emellan åt, men se! Där lyckades jag faktiskt förvalda åttondelarna till trioler eller oktavera längre strofer.

Jag kan inte byta glödlampor för jag är svinrädd för ström. Fel. Jag har bara inte testat tillräckligt många gånger för att inse att man inte får ström i kroppen om man bara tar det försiktigt och håller i glödlampan.

Jag kan inte låta bli att bädda sängen. Fel. Jag har bara inte vågat pröva tidigare. Himlen föll inte ner, även om jag föredrar en prydlig säng.

Som sagt - jag ska sluta säga att jag inte kan.
Saker som man inte kan är bara saker man inte hunnit lära sig än.

Idag var det inte min dag. Började dagen med att häcka 1 1/2 timme på studentkåren för att vänta på att några spexfestinbjudningar skulle skrivas ut, vilket resulterade i en mindre tidsbrist. Ägnade därför min lunch åt att vika, stoppa i och skicka iväg 150 brev, allt för en och samma fest.

Hojjade upp till universitetet kl 13 för andra gången för dagen, för att upptäcka att jag minsann tagit fel på tiden och missat introduktionen till terminen. Suck. Den en timmes långa intron som jag väntat mig visade sig vara en 4 timmars lång föreläsning. Ingen uppvärmning, utan vi kastades rakt in i terminen. Alla mina eftermiddagsplaner stjälptes, jag fick avboka mitt favoritpasspå IKSU, skjuta upp sångarrandet, lämna min tvättid och skippa gomiddagen. Blev sedan näst intill rånad när jag införskaffade min nya lagbok för 2000kr(!!) och en kursbok för 500kr (notera att detta endast var en bok av 15 st).

Fattig, trött och hungrig begav jag mig hemmåt 3 timmar senare än vad jag väntat mig.
Och då halkar jag utanför huset.

Kvällen har ägnats åt att försöka få igång sibelius (ett musikprogram) utan resultat. Jag är helt hopplös när det kommer till tekniska ting, speciellt datorer. Det blir morgondagens problem. Dock kom jag alltså inte igång med arrandet idag heller.

Usch, det här var inte min dag. Tack att den är över.

Nu har jag gjort Stockholm. En helt fantastisk helg måste jag säga. Jag är faktiskt fånigt förtjust i denna stad! När jag landade i onsdagskväll hade jag nästan en vecka utan måsten och utan krav, vilket jag verkligen tagit fasta på. Jag har sprungit i affärer, ätit goda middagar ute, gjort Stureplan osäkert, strosat på Söder, träffat vänner men även hunnit med en hel del tid i TV-soffan.

När jag var liten åkte vi alltid ner till min morbror Kjell på somrarna. Han bodde på en jätte tomt i Ludvika, med egen badplats och med en gigantisk gräsmatta där vi badade vattenspridare, kastade hästsko och spelade krocket. Huset som han bodde i var näst intill mystiskt, ett sånt där hus där det mycket väl skulle kunna komma fram en lönndörr om man drog ut en speciell bok i bokhyllan eller där en klädkammare kunde vara dörren till landet Narnia. Och Kjell själv var en person för sig. Han hade alltid roliga upptåg på G när vi kom ner, tog med oss på upptäcksfärd i skogarna, skämtade och busade.

På kvällarna, när de vuxna satt på övervåningen och pratade, brukade vi ungar kvällsbada för att sedan mysa ner oss i TV-sofforna och se på filmer. Mest av allt såg vi på Galenskaparnas serier. Kjell hade hela Macken och En himla många program inspelade och vi plöjde avsnitt efter avsnitt. Dessa stunder kommer jag alltid komma ihåg som några av de allra bästa ur min barndom.

Kanske är det därför jag bara älskar Galenskaparna. Eller kanske är det för att de bara är så bra. Bedöm själva:

Igår skrev jag beskattningsrättstentan. Det var slutet på termin 5. No more, aldrig mer, hejdå, bye bye! Kursarna firade med den sedvanliga tentafesten. Fy fasen vad bra vi är!!



Det kunde definitivt gått bättre men den är i allafall gjord och det är det viktiga. Känslan när man lämnar skrivsalen efter sex timmar är helt underbar. Det är en blandning mellan total utmattning, adrenalin, illamående och hunger. Men lättnaden kom inte förrän senare. Det var egentligen först imorse när jag steg upp och såg lagboken på skrivbordet som jag insåg att den är avklarad.

Alla har vi våra sätt att skriva tentan och många har även något extra som ska ge tur. Kanske är det en speciell plats i skrivsalen, en viss tröja eller en uppstakad morgonrutin. Min storasyster har en anka som heter Sven som hon alltid har med sig på tentor. Och tydligen fungerar Sven bra som stöd för igår skrev hon sin sista tenta på läkarlinjen. När jag började plugga för 5 terminer sedan fick jag en alldeles egen anka av syster som heter Tage. Han fanns självklart på plats igår och kommer att vara med till slutet på utbildningen.

- Det är härligt att världen är så full med äventyr, säger han.
- Måtte jag bara hinna med allt!

Ibland känner jag mig verkligen som Madicken och hennes Abbe med kringlorna.
Så mycket att göra, så lite tid.

Jag tänkte verkligen bojkotta Facebook-hysterin, det var min plan. Huvudargumentet som alla använder sig av när de lägger fram fördelarna med sajten är att det är ett jätte bra sätt att hålla kontakten med gamla kompisar, och att det är så kul att se vad de gör. Men med tanke på att jag behåller kontakten med de (flesta) jag vill ha kvar i mitt liv biter denna anledning inge bra på mig.

Men. Tiden gick och vid ett svagt ögonblick innan nyår fick jag min chans och jag tog den. Nu glider jag runt bland namn och bilder när jag istället borde plugga. Nu börjar jag meningar med "Ja, jag såg det på facebook" och kommer på mig själv med att skriva "Jaha, och vad gör du nu förtiden?" till avlägsna bekantskaper. Suck, detta är lilla. Men ser ni mig någon gång vara med och ranka mina vänner i snyggast och mest pålitlig-listor, slå mig hårt i sidan.

Jag beundrar de som fortfarande inte har sugits in.
Håll kvar i era principer, jag önskar att jag kunde vara lika stark.

En perfekt lördag. Ligger nerbäddad under mitt duntäcke, nytränad och mätt. Lägenheten luktar såpa. Plöjer Lost som ett rinnande vatten. Kvällen ska spenderas med gymnasieflickorna, min kropp är redo för både skräpmat och skattanfall. Men bäst av allt - inga skatterättsböcker ska öppnas denna helg.

Min nya favoritlåt som Emelie från kvintetten tipsade mig om. Jag ber om ursäkt för det töntiga bildspelet, med låten är underbart bra.

Lyckan är att få ett brev i brevlådan som säger at jag minsann ska åka till Nya Zeeland om ett år. När jag fick svaret skrek jag verkligen rakt ut - ja, faktiskt! Tänk att lilla jag fick platsen. Det är helt sjukt. Shit, det kommer verkligen att bli av. Det var trots allt värt arbetet.

Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan angående en hemsida som jag tycker är bland det mest skrattretande som jag någonsin sett ute i cyberspace. Det finns mycket skit men detta tar bannemig priset.

Jag försöker leva efter det som en kvinna på kvinnojouren sa till mig. Hon menade att om du verkligen ska arbeta för eller emot någonting måste du stå med mycket kött på benen. Det är meningslöst att argumentera för lika löner om du inte sitter på statistik och kunskap. Kampen mot våld mot kvinnor måste innehålla konkreta exempel för att bli levande. Ska du arbeta mot pornografi bör du veta vad porren rent faktiskt innehåller. Om du är feminist bör du ha inblick i hur andra tänker som inte delar din syn på saker och ting, styrkor och svagheter i argumenten och var fokus ligger.

Man ska hålla sina vänner nära - men fienden närmare.

Det här är svårslaget. När lillkillen går upp på slutet får jag rysningar. Och kanske en och annan tår.

Det är alltid kul att titta in på min kära vän Claras blogg. Men ibland är det extra kul - så här vill jag också bo.

När är julhelgen över och jag är tillbaka i verkligheten. Det innebär för mig och mina kursare tentaperiod. Jag har hasat omkring ensam i lägenheten i rosa dunsockar, mjukisbrallor och en "tur att ingen ser mig i den här"-tröja, släpat mig mellan skrivbordet och soffan. Hemmet är ett katastrofområde (eller i allafall så mycket katastrof det kan bli när jag bor där). Det ligger böcker, pärmar, papper och lagtexter utspritt överallt och ingen mat finns det i kylen. Allt ska in i min lilla skalle - reglerna kring pensionsavdrag,  kapitalbeskattning vid näringsfastighetsavyttring, förbjudna lån i aktiebolag... Listan är lång.

Jag hoppas i allafall att dagarna i ide ger resultat. Suck.
15.00 den 14 januari är jag en lycklig människa.

Det är något speciellt när man får gå och inhandla en ny kalender. Det känns liksom som en nystart för hela tillvaron. Bort med den gamla, slitna som bara är fullt med måsten och in med den nya som är (än så länge) helt blank. Varje år lovar jag mig själv att jag inte ska fylla upp dagarna i lika hög utsträckning, att jag ska lämna små andningshål någon gång i veckan. Detta år är inget undantag från mitt ständiga löfte, även om jag hoppas på ett bättre resultat i år.

Jag ska lära mig att plocka russinen ur kakan.
Jag ska våga prioritera bort.



Om någon vill boka mig är det nog bäst att passa på nu för om en vecka är jag säkert tillbaka i gamla mönster igen.

Då var även nyår avklarat. Jag spenderade min afton på fest hos min bror, ett mycket lyckat val. Hoppas alla hade en lika bra kväll som jag och sedan får jag väl passa på att önska ett gott nytt år.

(Tyvärr har jag som vanligt bara fulbilder från festen, så som en sko, två halva ansikten som blundar eller posteringsbilder med allt förmycket blixt. Men jag hoppas att Johannes kamera innehåller någa godingar som jag kan lägga beslag på senare.)