sannapannan

Att förlora någon nära det måste vara det värsta som kan hända en människa. En vän till mig förlorade sin mamma i natt. Jag kan inte förstå det. Att förlora sin mamma. Försökte formulera en mening men vad jag än säger eller skriver ändrar det inte situationen. Ett "jag finns här" kändes så mesigt och ett "jag känner med dig", vad är det? Vadå känner med dig..? Jag har ingen jäkla aning om vad det handlar om, jag står utanför och du står mitt i det. Cancer, jäkla skitsjukdom.

När något plötsligt går förlorad får det en att tänka. Vi säger alltid att man ska leva varje dag som om den vore den sista. Jag tror inte på det, det skulle betyda att jag ständigt skulle gå med stress och magkatarr och aldrig känna ro. Men det ändrar inte på det faktum att en dag faktiskt kommer att vara min sista, hur långt eller nära det än ligger. Livet är inte oändligt. Vi vet aldrig hur många fler tillfällen vi får att krama på varandra, skicka ett tankvärt sms eller hur många samtal vi har kvar. Även om det ofta är de små sakerna som formar våra liv måste vi nog ibland stanna upp och fundera på vad vi egentligen lägger ner vår tid och energi på. Min dag har gett mig perspektiv. Mitt "bara" VG på tentan verkade plötsligt oerhört fjuttit och jag skäms nästan över min tidigare ilska över att jag inte har råd att åka till Kittelfjäll. Vad är det värt i längden?

Och hur slutar man ens ett sånt här inlägg?
Jag låter det vara som det är.