60 timmar.
En ansökan blev ett ja. Ett år blev en månad, som blev en vecka, som blev tre dagar. Om mindre än 60 timmar lämnar jag stan för ett tag. Avskeden har passerat förbi på löpande band hela veckan. Borde jag inte ha en klump i magen? Borde jag inte vara sjukt nervös? Borde jag inte ha svårt att sova, vara rastlös, ha oro i kroppen och tro allt allt kommer att gå fel? Nej, jag är lugn som en filbunke, medans det snarare är människor i min omgivning som verkar spattiga. En tår här och var har jag tagit emot, långa hårda kramar och några "hur ska jag klara mig när du inte är här"-samtal, men jag är obehagligt obrydd. Det här är inte likt mig.
När kommer resefebern egentligen?
Äh, går det så går det, som Kung Sune säger. Om du inte är orolig så betyder ju det förmodligen bara att du är väl förberedd och är i sig definitivt ingenting du ska oroa dig över. Bara njut av äventyret.
Den kanske aldrig kommer!
Det var faktiskt likadant när vi skulle resa till Australien. Trots att vi inte ens hade planer på vart vi skulle bo, jobba eller nåt annat så var jag hur lugn som helst medan nära och kära grät och tyckte det var jättejobbigt.
