Påsken i bilder.
Jag har...
...simmat med delfiner och funderat på om det går att frakta hem en liten till Sverige...
...vandrat, tältat och levt på syltmackor i Nya Zeelands skogar...
Påskbreak.
Nu kommer det att vara tyst ett tag på sannapannan.
Hon tar nämligen påsklov.
Väskan är packad.
Lämnar staden för ett tag och åker på road trip.
Men hon är tillbaka nästa söndag, så håll ut.
Och framför allt önskar hon alla en glad påsk.
Ät mycket godis.
Njut av våren.
Du älskade!
En mycket hängig Sanna ser det gröna kuvertet ligga utanför dörren när hon kommer hem. Hon läser. Brister. Gissa om den kära rumskompisen Tom blev lite paff när tårarna sprutade. Tom måste verkligen tro att jag är ett känslomässigt freak eller något, men jag kunde inte hjälpa det. Känslorna blev för mycket för att kontrollera och glädjen över min underbara överraskning tog överhand. Tack du underbara!
...och just mina favoriter, hela långa vägen från Svea Rike - galenskap! Min dag tog verkligen en snabb vändning och även om denna present inte kommer delas hemma i din soffa ska de avnjutas med råge. Ikväll kapar jag en och annan bit tillsammans med en kopp te, mina raggsockar och lite jazz på svenska. Puss på dig Em!!
Pilates a la 2009?
Trött?
Psykiskt instabil?
Eller bara nära till garv?
Något är det, men jag kan bara inte hjälpa det...
Fruktansvärt roligt är det och jag viker mig att skratt!
Katamaran.
Hur var er lördag?
Dagens fynd.
Ok, jag kan leva med att maten inte riktigt är den samma här. Men vad gör man när man vaknar med ett enormt craving efter rårörda lingon? Eller hårdbröd? Till min lycka fann jag på min expedition till en ny mataffär veckans mitt-i-prick. Titta, hårdbröd, klassikern ryvita! Åh, titta igen, laktorfri mjölk! Ingen mer sojamjölk som smakar apa, utan riktig laktosfri sådan.
Oh, yes, detta räddade en annars ganska seg och tröttsam dag.
Detta till kvällsfika och två skype-samtal och jag back in the game.
Men rårörda lingon kan jag nog glömma.
Pitt-gatan.
Humor, oh yes.
Du släckte väl?
Men hörrni, visst kan vi bättre än så här?
Borde vi inte smittas lite av all denna uppståndelse och spara på stömmen året om?
Man kan ju alltid hoppas.
Bara vara.
Ta vara på vardagen, det är något vi är dåliga på. Jag läste det här inlägget idag och kom fram till att jag nog inte njuter tillräckligt av att bara vara. Bara en sånsak som att svara ja till inbjudan att sitta i solen och snacka när kurslitteraturen ligger och bränner i bibblan eller att skita i att handla, köpa take away och slåmig ner i en park bara sådär. Det är inte likt mig alls. Men kanske är det inte döden om en och annan sushibit (a la 24kr!) får slinka ner istället för att hasta iväg till gymmet den där varma kvällen eller om jag måste läsa under helgen istället bara för att jag faktiskt inte ville plugga på eftermiddagen. Jag och många andra kan nog må bra av att våga släppa lite på schemat då och då. Och bara hänga liksom.
Våffla.
Jag vill bara gnälla lite.
Igår var det våffeldagen och inte en enda våffelruta fick jag.
Ville ha en riktigt nygräddad en, med grädde och hjortronsylt.
Och ett barnsligt glas saft till.
Är det okej att ta igen det i juli måntro?
Grönt är skönt.
Jag gillar stark den nya trenden som äntligen nått vår värld - att handla med lite hjärna. Den här lilla butiken som jag hittat är ett praktexemplar på hur jag tycker att det ska se ut. Affären är inte bara helt egen och personlig, den har en stark miljöprägel också. Den superlilla lokalen är fylld med grönsaker, rotfrukter och frukt och sortimentet kommer direkt från odlarna ner i våra kassar (som vi själva tar med oss, affären förespråkar återanvändning och tillhandahåller inga påsar). Underbar är känslan av att stödja dessa typer av shoppar istället för de gigantiska matbutikerna runt om i staden. Och inte tackar jag nej till att de faktiskt höll lägre priser också.
En härlig känsla att ladda upp kylen med grönt, rött, gult och ett litet stänk av lila. Förhoppningsvis innehåller min hylla lite mindre besprutning och lite mer kärlek än mina rumskompisars våningar. Våga handla med hjärnan säger jag bara. Det finns alternativ och man vill.
Jag ger min morgon.
allt det där
jag aldrig ger dig
men du, jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag
Tänk dig att vakna upp i campingbilen strax efter 6 på morgonen.
Det är imma på rutan och du hör fortfarande små snarkningar från de andra.
Med lite mod öppnar du sovsäcken och släpper in lite kyla.
Du öppnar bildörren och den friska luften fyller dina lungor.
Total tystnad.
Utsikten och känslan av den morgonen går inte att beskriva.
Lite som när du vaknar den där slö söndagsmorgonen i Norrland,
tittar ut och solen lyser över kristallvit snö.
Lite som det, fast helt tvärtom.
Nyttig blogg eller förödande?
Bloggvärlden har verkligen exploderat på senaste tiden, det har väl inget undgått. Åsikterna går isär om vad bloggandet egentligen tillför till samhället. Som utgångspunkt tycker jag att det är bra att det finns forum där alla kan säga sitt och komma till tals. Det kan fungera som en platå för att sprida just sina åsikter och värderingar. Men ett av problemen med dagens bloggande tycker jag är anonymiteten. Vem som helst kan skriva vad som helst om vem som helst, helt utan rädsla att någonsin behöva ställas till svars. Vi lär oss att spy ut åsikter till höger och vänster utan att, när det väl kommer till kritan, behöva stå för dem.
Jag läser en hel del bloggar. Mest är det bak, och matbloggar som intresserar mig, med recept eller andra tips. En och annan "hälsoblogg" har hamnat bland mina favoriter med träningstips och bra info. Många av dessa bloggare vill inspirera till ett hälsosamt liv och ofta är deras bloggar fulla med kunskap som man får serverat på ett silverfat. Det ska vara kul att träna, man ska njuta av mat och kakor dödar inte. Men när jag är och snurrar bland matbloggar halkar ibland in på bloggar som jag tycker har hamnat snett, bloggar som signalerar och förstärker de sjuka ideal vi har i dagens samhälle. Hur man klarar en dag utan mat och stoltserar med det, bilder på tjejer och deras kroppar med tips om hur du uppnår en liknande figur, hets kring träning och "nyttiga" maträtter helt utan perspektiv. Ja, en del bloggar till och med går ut med att de är så kallade "ätstörningsbloggar" och blir ett forum för tjejer med liknande problem. Dessa bloggar påverkar, tro inget annat. Det är skrämmande. Har vi inte nog med sån skit redan? Måste vi trigga varandra?
Men det finns hopp. Jag kom över den här bloggen för ett tag sedan, och läste ett starkt inlägg. Det var otroligt modigt av den här bloggaren att så öppet tala om sitt förflutna. Det här inlägget behövs i kontrast till mycket annan skit som finns i cyperspace. Jag kan inte annat är buga.
Grattis mamma!
Jag läste en artikel i Cosmopolitan här om dagen som handlade om mammor och deras döttrar. Artikeln innehöll ett antal intervjuer med kändisar som fick berätta vad deras mammor har gett dem för visdomsord genom åren. Efter att ha läst igenom alla råd från olika mammor med olika bakgrund och livssituationer insåg jag en sak - mammor är en otroligt bra källa till kunskap. För visst kan vi ibland glömma bort att våra föräldrar faktiskt trycker på en hel del livserfarenhet och att de har mycket att ge om vi bara lyssnar. Det är trots allt inte alla som har den möjligheten, de som får staka sig fram utan min mammas eller pappas närvaro. Uppskatta dem, ta vara på deras kunskap och låt dem veta att vi gör det.
Min mamma är definitivt inget undantag när det kommer till visdom. Några av de viktigare råden jag någonsin fått har poppat ur hennes mun och jag försöker leva upp till många av dem, även om det emellanåt kan vara svårt. Och varför ska visdomen stanna hos mig? Jag bjuder på ett litet urval.
Du lever inte för någon annan. Du kan inte göra alla andra nöjda jämt, du måste lyssna på dig själv.
Spänn inte strängen för hårt, tänk på att den ska hålla livet ut.
Låt aldrig någon sätta sig på dig. Skinn på näsan!
När du är stressad: gör en lista, stryk allt du inte måste göra och ha som mål att stryka ett visst antal saker. Fundera sedan kring det som finns kvar. Är det verkligen så mycket? Var strategisk och gör upp en plan.
Inga beslut är definitiva, förutom att skaffa barn. Vi kan välja om, vare sig det är att byta hemstad, hoppa på en utbildning eller välja väg i livet.
Våga slappa, våga skita i saker ibland.
Vilka råd har ni fått av era föräldrar?
Idag fyller min rådgivare år. Därför har jag en liten klump som ligger och snurrar runt i min mage. Jag vill vara hemma och ge morsan en stor grattiskram och baka något gott till henne som får hennes mage att njuta lite extra. Kanske föreslå att vi ska hyra en film och mysa ner oss i TV-rummet. Det känns konstigt att jag inte är hemma idag. Jag överlämnar helt enkelt födelsedagsfirandet i händerna på den delen av familjen som fortfarande cirkulerar i hemtrakterna.
Mamma, grattis på födelsedagen.
Jag önskar du får en mysig, go och lugn dag, med eller utan lill-Sannan.
Väderomslag?
Helgen bjöd på en riktig stranddag, med första doppet, lunch på beachen, kokhet sand under fötterna och solskyddsfaktor 30.
Men vädret slår om snabbt. Solen har lämnats oss för den här gången. Idag står regnet som spön i backen och fast jag helst vill ligga kvar i min relativt varma säng jag var tvungen att masa mig ut i blötan och kylan. Hösten kom verkligen på två dagar.
Väderomslaget är lite som mitt humör. Ena stunden är jag full med energi och nästa minut ligger jag halvt medvetslös i sängen. Jag är översocial eller stänger in mig under täcket på mitt rum. Jag kör för full rulle hela dagarna med tvåhundra aktiviteter, eller skiter jag i allt, slöar i soffat och glor på House. Men kanske är det lite så det ska vara. Det finns nämligen två vanliga sätt att hantera den bedrömda "kulturchocken" - extrem trötthet eller hyperaktivitet. Jag har tydligen en mix av båda. Lägg på lite höstkänslor på det också, ni vet den där segheten som infinner sig när det är mörkt ute och det smattrar på taket? Ja, just den ja. Visst är det lite orättvist att jag får två höster det här året men ingen vår? Det är ju just tur att jag älskar hösten.
Sweden is cool.
En tordagkväll i Dunedin.
Mina grannar hade fest.
Before...
Två bilar i brand.
Jag gillar mitt område.
Kött, panerat och friterat.
Jag är helt fascinerad över matkulturen här. Nya Zeeland känns lite som ett mini-USA när det kommer till föda, allt är snabbt, fett och salt. Min första tur till affären när jag nyss kommit hit fick mig att inse att mina matvanor skulle ta en helvändning. Allt i frysdisken är friterat eller panerat. Jag försökte till exempel att hitta vanlig smörgåsskinka men det fanns bara bacon vilket resulterade i att jag numera lever på ost. Fisken kostar multum och det mesta är kött, kött, kött. Och jag som nästan är vegetarian hemma.
Mina rumskompisar som kommer ifrån Nya Zeeland, USA och Kanada äter snabbmat kanske varannan dag. Men det kanske inte är så konstigt med tanke på att det bara på min gatan ligger fem snabbmatställen och att priserna är så pass låga att det kan vara svårt att motivera sig att laga mat. Varje dag börjar de med att äta toast med jordnötssmör, smör och sylt. De menar på att jordnötssmör är nyttigt eftersom nötter är "bra" fett. Till mellanml äter de chips eller något bakverk. Chips i alla fall tre gånger i veckan. De doppar allt i honung. De är som att de liksom inte förstår länken mellan bra mat och en välmående kropp. Konstigt.
Jag har fått stämpeln som vår gatas "hälso-freak". Inte nog med att jag tränar regelbundet, utan min mat är tydligen exemplariskt nyttig i deras ögon. De tittar konstigt på mig när jag gör min egen pastasås (hallå, kan man verkligen göra det??), när jag rostar rotsaker i ugnen eller när jag hoppar ölen för att det faktiskt inte är bra att dricka öl varje dag. De gör narr av mina "tre frukter per dag", undrar hur jag kan äta tomat på mackan på morgonen och ifrågasätter varför jag gillar deras flingor (som jag snarare ser som snacks eftersom de är dränkta i honung). Men det är svårt att laga bra mat här tycker jag, speciellt för mig som verkligen inte är någon vidare kock. Jag ser mig själv inte som något hälsofreak men hallå, det finns ju gränser för vad jag stoppar i mig dagligen. Jag försöker så gott jag kan att kryssa mig fram genom friterade räkor och ostdränkta potatisklyftor och lyckas ibland finna någon pärla bland musslorna. Jag har suttit och förskt hitta några bra recept på kötträtter för det är tydligen det enda man kan köpa här som inte är förfriterat. Dagens matförsök ledde till en pastasås med räkor (som kostade skjortan, men det var lätt värt det) med vitlök och svamp och andra gosaker.
Mina rumskompisar har svurit på att få in mig i deras matrutiner. Och ja, vem vet? Kanske kommer det hem dubbelt så mycket Sanna i juli.
Jag är liten i det stora hela.
Ibland är det skönt att få känna sig riktigt, riktigt liten. Jag som annars har en förmåga att se mig själv som världens mittpunkt kan behöva komma ner på jorden och inse att jag faktiskt är en pyttesak i något mycket större. För visst kan vi alla nu och då förstora saker och glömma sätta det i proportion till annat? Som en liten kotte var jag mellan dessa kullar och i bergdalarna, lite samma känsla som jag får i de svenska fjällen. Det är en go känsla.
Och om jag nu kände mig liten kan jag bara tänka mig hur små de små hoberna från Sagan om Ringen måste ha känt sig när de knatade på i det här området. För ja - det är precis här många av scenerna har filmats.
Lattelast.
Jag har en ny last. Eller ny och ny, den började faktiskt redan i Umeå - Latte! Jag som annars inte dricker vanligt kaffe bara älskar den här babyvarianten av denna dryck. Till min stora glädje är Dunedin utrustat med ett Starbucks, kanske den bästa kaffekedjan i världen. Varför finns inte den i Sverige?
Just nu är mitt stora projekt att pröva mig igenom hela sortimentet. Jag har tagit mig till nummer tre, flat white. Det bästa av allt är att de kan göra alla varianter med sojamjölk. Sedan att latte är upptill halva priset mot i Sverige är ju bara ett plus i kanten. Slutsatsen är alltså att varken min hälsa eller plånbok behöver lida av mitt beroende. Här avnjuts en kopp mellan affärsbesöken inne i city med Ida och Katrina.
