sannapannan

När jag var liten älskade jag disney-filmer, och då menar jag älskade. Mina veckopengar sparades i åratal för att kunna bytas mot senaste nykomligen i butiken och idag är kasseterna bland de mest slitna jag äger. Mitt disney-intresse har vidareutvecklas och samligen innehåller numera special-editionutgåvor i DVD-format. Askungen, Lady och Lufsen och inte att förglömma mitt senaste bidrag - Peter Pan. Det är något magiskt över disney. Idylliska sagor med lyckliga slut, kungliga kyssar mellan prinsen och prinsessan och djur som inte bara pratar utan även får oss att få hysteriska skrattanfall. Det glittrar, sprakar och strålar.

Men glada, lyckospridande historier är bara för barn. Men som vuxen får man inte gilla filmer om overkliga kärlekshistorier eller filmer som innehåller någon form av stående ovation i slutet - det är töntigt. Det är inte verkligt, snacka om att förädla vår världsbild. Däremot matas vi av krigsfilmer och kriminalserier, totalt bortom all verkligenhetsförankring utan att ifrågasätta i samma utsträckning. Men att se romantiska syftare, det är inte okej. Tänk, människor kan ju faktiskt få för sig att världen är kärleksfull och fin!

Jag hatar djupa filmer. När filmer är på något annat språk än engelska eller svenska stänger jag av, även om den är textad. Jag är grymt less på alla bilhakter och dödsskjutningar. Ser jag en till film om maffians narkotikahandel skriker jag. Jag vill smittas av den osannolika historian i Notting Hill, tro att det faktiskt händer att kärlekskranka killar stoppar flygplan för att fria till sin flickvän som i Hundtricket och att en lärare kan förändra en hel klass som i Döda poeters sällskap. Vem vill inte ha en värld där alla lever lyckliga i alla sina dagar? Eller stämmer upp i spontan sång? Så när jag ser Music and lyrics för fjärde gången denna termin tänker jag höja volymen, sjunga med i slutet och bli lite, lite lyckligare inombords.