sannapannan

Det finns en låt som fortfarande ekar i mit hjärta. När det närmade sig hemfärd från min utlandstermin i NZ kom min rumskompis Kat in på mitt rum när jag höll på att packa som bäst. Hon klickade runt på min dator och tryckte på play. Då kom de, de där första tårarna. Det var dags att lämna allt. Sverige väntade. Jag kommer ihåg känslan. Förtvivlan, förväntan, panik, tomt och samtidigt totalt känslomässigt kaos.



Den här låten kommer alltid vara Kat, tjejerna, kiwimänniskorna och sista tiden i Dunedin för mig.
En symbol för tid som varit, men också om en förväntan inför framtiden liksom.
Djupt, I know, men så är det.


He says something like, "You and me babe, how about it?"

Hej hopp och glad advent allihopa! Mitt adventsfirande började med en dundrandens sovmorgon efter en lång natt i nattvimlet. Smög mig sakta upp efter att ha blivit väckt av att solen lyste in genom fönstret, vandrade ner till närbutiken och inhandlade diverse baktillbehör och glögg.



Till hysteriska jultoner av All I want for christmas is you drog julbaket igång. Den stora godsakshögtiden inleddes med en pepparkaksrulle med lingonfyllning. Det var första gången jag gav mig ann det här receptet. Jag blev ganska nödj med resultatet, men övning ger färdighet. Nästa gång slänger jag i lite extra av kryddorna för att få till lite mer pepparkakssmak. Ett stort hurra för att bakverket är glutenfritt!




Själva rulltårtan:
1 dl potatismjöl
2 tsk bakpulver
2 tsk malen kanel
1 tsk malen ingefära
1/2 tsk malda kryddnejlikor
4 ägg
2 dl socker

Vispa socker och ägg. Blanda alla torra ingredienser och rör ner i äggsmeten. Bred ut på ett bakplåtspapper i en långpanna och ställ in i ugnen på 250 grader i knappa 5 min. När botten en klar, vänd upp och ner och dra bort pappret. Låt svalna. 




Fyllning:
1 burk Kesella (10 % à 250 g)
1 1/2 dl rårörda lingon


Blanda och smeta ut på rulltårtsbotten. Och guess what? Rulla ihop!




Hoppas ni haft en lika slapp och myspysig julstart som jag.

Tefanatiker som jag är älskar jag att lyxa med att köpa nya, goda tesorter. Inför julen är det bara en smak som gäller - glöggte! Ett smakrikt te med en gnutta glöggton men med en massa julstämning. Jag har med ljus och fackla letat igenom staden efter detta julmåste, men utan resulat. Plötsligt önskar jag att vi hade vårt lilla tehörnan i city istället för alla andra miljoner tebutiker... Det såg ut att bli en glöggtefri jul för mig. Suck.

Men, julen är räddad! Emelie plockade till min stora glädje fram två presenter från tehörnan, en söderblandning och sedan, självfallet, mitt älskade och efterlängtade glöggte! Nu ska jag värma en riktigt gigantisk kopp och mysa ner mig framför Leilas jul på TV4-play. Julen, jag är redo!

Skickade just över första utkastet på mitt examensarbete till min handledare.
Nu tar jag långhelg.
Ha!

Bor du lite väl långt ifrån Odenplan?
Kolla här var ditt närmaste sushiställe ligger.

Ett av mina favoritställen för en mysig kopp kaffe är Café Fåtöljen på Götgatan. Litet och mysigt fik med snygg inredning och härlig stämning. Ett minus är dock att de inte har några glutenfria bakverk alls, vilket inte uppskattades, men som tur är vägdes det upp med desto smaskigare varm choklad. Själv haffade jag mig en latte med en hel del extra kanel på toppen. Jag och Emelie kontaterade efter vårt söndagsbesök att det här är det optimala tjejsnackarhaket eftersom de har precis rätt fåtöljer - sköna, mjuka men samtidigt rätt form för att kunna stå riktigt nära bordet för djupa diskussioner och givande analyser.

Stockholm är vackert om hösten.

Att strosa med min finfina en lördag i solen.

Det här inlägget är en hyllning till det enkla, det slappa och det obrydda. Det är en hejarop för att skita i det förväntade, alla krav och alla livets "borden". Detta är en hyllning till varma mackan.

Fredageftermiddag, kommer hem från en heldag på stan. Inte speciellt hungrig utan bara sugen. Men fredagsmiddag ska ju vara något speciellt, något extra gott. Eller? Nejdå, bara för att det är fredag behöver man inte fixa i köket i köket, handla dyrt och avnjuta något med det lilla extra. Fram med mackjärnet, kritvita fransskivor, ost, skinka och lite kryddor och du har dig en fantastiskt fredagsdinner. Grymt underskattat! Jag menar, varför alltid krångla till det?






Smaksättningen för mig blev klassisk skinka-ost-oreganoklämma medan Emelie satsade på en mer vörtinspirerad variant med russin. Gott, mysigt och som gav oss mer tid för samtal och slött häng i soffan gjorde oss mycket nöjda med vår fredagsmiddag.

Jag såg på nyhetsmorgon i morse att ett sätt att överleva höstmörkret är att vardagslyxa. Jag är en ständig förespråkade för att fjäska lite för sig själv med jämna mellanrum. Ibland handlade det om att hyra en film helt själv för att just du vill se den, att köpa en god choklad som du inte prövat förrut eller att dricka stora och många koppar te i härliga muggar.

Imorse ägnade jag mig åt en annan form av lyx. Traskade ner i morgonmörkret till träningsanläggningen, hasade runt i en nästan tom lokal för att sedan svänga förbi affären och inhandla nybakat bröd till en lyxfrukost. Bara för att det är torsdag liksom. Efter en varm dusch, gled mjukisbyxorna på, morgonsoffan intogs och mysfaktorn var ett faktum.





Nu känns det inte så farligt att skriva examensarbete. Och sedan är det veckans slutspurt - ikväll väntar besök återigen, min kära Em.

I helgen har min Madde varit här och det har inneburit ett högt antal timmar längst shoppinggatorna och diverse omgångar i butikernas provrum. Det är en härlig känsla att komma hem till lägenheten efter en stor spenderardag med kassarna fulla med nytt, fräscht och totalt materiella saker. Men som student är det alltid med en liten gnutta ångest. Hade jag verkligen råd med det här? Oj, blev det så mycket? Hmm, den där sista tröjan, var den nödvändig?

Nej, shopping är ofta långt ifrån nödvändigt men när jag finner just den där klänningen som bara hänger där och väntar på mig då är jag en svag människa. Två perfekta klänningar blev tjejhelgens bästa. Ytterligare en liten svart till samligen för mingelfester, drinkkvällar och kanske en nyårsfest i december. En lila, prickig a la grease-klänning som bara måste sitta på min kropp på minjag jag ska sjunga på min brorsdotters dop om några helger. Givet, köpt, klart!

Prickiga drömmar - Monki
Svarta faran - HM

En mycket bra helg i bilder.



This was it.

Frida på besök.




Kombos på drinkrunda.




Fina damer.




Tur och retur Vässan, tack!




Sanna testar lärarlooken i Görans brills.




Tre personer, tre poser.




Resultat?
Mycket shopping, totalt kaos, några tågresor och hysteriskt kul.




"Fett nice!"

Nu kör vi på fullt ös, examensarbete ska produceras. Raggsockarna är på, tekoppen påfylld, hjärtan i fas.. Rummet har övertagits av böcker, propositioner, rättsfallsutskrifter och pappor uppåt väggarna. Jag har lämnat den sociala verkligheten för ett tag och krypit in i min lilla grotta. Någon gång då och då hasar jag ut i köket, hämtar en frukt, fyller på koppen och möts av kombon som precis som jag skriver i sin vrå. Motivationen är på topp, i januari är det examensdags, hujedamej!

Jag har aldrig riktigt trivs i gymmet. Även om jag på senare tid, på grund av svårigheter att passa träningstiderna, har tvingats lära mig att pyssla på i konditionsrummet på egen hand är det aldrig riktigt lika uppiggande som en gruppass. Tidigare har jag trott att det har varit musiken som gjort det till en upplevelse, samhörigheten kanske eller utmanande rörelser, men fick jag insikt i vad det egentligen är med gruppass som jag uppskattar så mycket - att slippa tänka. Hela dagarna använder jag min hjärna; skriver examensarbete, arbetar på byrån, reflekterar över praxis... När jag sedan stänger datorn för att få lite "me time" då behöver min hjärna få slå över till off för ett tag. Allt jag behöver göra är att hämta ut en biljett i receptionen och placera mig på träningssalen golv, sedan sköter liksom intruktören resten. Jag hoppar till vänster när de säger åt mig att hoppa till vänster, jag lyfter vikter i samma takt som de gör och jag orkar sista varvet i koregrafin utan att jag först måste bestämma mig för om jag ska orka eller inte. Allt liksom bara sker på deras kommando.



Även om jag långt där inne saknar min gamla anläggning och arbetsplats i Umeå är jag fast besluten att göra SATS till mitt nya träningshem. Kvällen till ära fick jag äntligen testa ett pass som jag länge spanat på men som aldrig passat tidsmässigt - BootCamp. Jösses, min kropp totalt tömdes på energi! Framför allt gav det mig en rejäl utmaning för ryggmuskelaturen vilket verkligen behövs såhär i "sitta still vid datorn och skriva uppsats"-tider. Jag kommer förmodligen inte kunna röra en fena imorgon, men grymt värt. Gruppträning is the shit!

En stolt faster ser hur lilla Hugo tar efter hennes stora intresse för bakning. Och feministen inom henne njuter till fullo när systersonen visar att även karlar kan baka sötsaker i köket. Återigen goda exempel på hur jämställdheten kan bli verklighet i nästa generation om vi bara vill.
 


Alla riktiga chokladbollsbagare måste ha en bra ugn.

Det är bäst att passa ugnen så det inte bränns...

Sådär, nygräddade och klara!
Mums!!

Med postens inrikespost är en födelsedagspresent bara en dag bort.
Det kan vara värt att tänka på när de kära bor förlångt bort för ett IRL-firande.
Ett litet rosa paket med vita prickar till finaste systern på födelsedagen.
Puss och kram!

Det är så intressant när gamla låter från några år tillbaka i tiden poppar upp i minnet igen. För detta är youtube kanske världens bästa uppfinning. Skriv, sök, spela. I fredags vandrade mina tankar till Peter Jöback och hans En sång om oss. Det är kanske världens smörigaste, sliskigaste kärleksförklaring, and I like it! Jag var 14 år och fick tillsammans med Berghemsbrudarna låna min syrra och hennes sambos lägenhet över helgen när de var bortresta. Det var bara helt oslagbart spännande att få ha en egen lägenhet. Vi lagade mat, såg på film, bläddrade i skolkatalogens bilder och snackade hela natten. Somnade i en hög på vardagsrumsmattan till ljudet av syrrans skivor. Med bland de andra smörhitarna klingade denna genom högtalarna och vi njöt, funderade och drömde sådär som bara tonårstjejer gör. Minnena värmer.

Nu är det nya tider och nya tider behöver nya sound track.





Jag ser Strandvägen sträcka sig mätt och nöjd
Jag ser blåljusen flimra på Söders höjder
Jag vill bara gråta
så vackert är Stockholm i natt

Jag ser smutsen och mörkret i Gamla stan
känner doften av rädsla från Stureplan
och jag vill bara gråta
så vackert är Stockholm i natt



En sång om oss må ha bytts ut, men någonstans finns fortfarande den där 14 åriga tjejen kvar på vardagsrumsmattan med tjejgänget.

Den 6 november 2009
En stor önskan gick i uppfyllelse.
De vill ha kvar mig på byrån.
Min praktik övergår till anställning.
Aldrig har gått fått höra så mycket gott.
Och så glad, så glad jag blev.



Avslutningfika på kontoret med gårdagens bakverk.
Tackades av som praktikant och välkomnades samtidigt till kontorsfamiljen som medarbetare.
Lyckoruset, ljuva lyckorus!
Slog ihop akterna, stängde datorn,
kramade människorna och åkte hem.
Sara väntande med skumpa - "Nu ska vi fira!!"



Vaknade imorse och insåg att jag inte smällt det hela än.
Jag, jurist, byrån och folket där, klienter...
Yes, hurra, halleluja, skutt och hopp, ahhhh, shit pommes!!
Jag kommer alltid, alltid att minnas denna dag.
Den 6 november 2009.
Lycka, total lycka!

Chocolate Chip Walnut Brownies

Jag gillar att baka.
Slicka skålen.
Lyssna på svensk jazz eller folktoner.
Känna doften av nybakat i lägenheten.
Mmm.



Kolasnittarsmet

Imorgon går jag på min sista dag på praktiken.
Hallå, var tog de 10 veckorna vägen?
Ställer till med fikafest sådär en höstruskig fredag.

Synd nr 6 - att inte släppa av innan du kliver på.

Varje morgon leker jag packad sardin med andra kostymnissar på väg till kontoret. Klockan 8-8.30 finns det knappt plats för syre i tunnelbansvagnarna. Då är det viktig att de outtalade reglerna följs för att det liksom ska fungera. Liksom att inte stå still i rulltrappans vänstra fil (dödssynd nr 1) är det helt oacceptabelt att inte låta människor lämna tunnelbansvagnen innan man trycker sig in. Nåde dig om du försöker slingra dig in innan samtliga avstigande har satt ner fötterna på perongen för att du spanat in en sittplats. Det är nästan slag i magen av omgivningen. Nej, det är hittills den enda gången jag sett stockholmarna stå stilla och avvakta där de står uppradade och väntar, men fortfarande med stress och lite småpanik i blicken. Men vänta, det gör de.

Del 1.
Del 2.
Del 3.
Del 4.
Del 5.

Hög frånvaro av god anledning. Helgen med ett mycket stort H i början har sprungit förbi. Lillebror har varit och hälsat på storasyster i storstaden vilket inneburit dagar fyllda med shopping, goda luncher, mysiga hemmakvällar och massor med samtal om livet. Ett snabbt avbyte under söndagen till vännerna Emma och Clara från Umeå med tjejmiddag, te och girl talk.




Det är härligt att få besök. Det känns liksom som att jag varit på lite semester fast i min egen stad. För några dagar från alla måsten vänta och stundens vilja bestämmer. Helgens bästa var nog i alla fall att helt skita i min laktosfria livsstil och besöka Ben and Jerrys glassbar i Gamla Stan. Jag har inte ätit riktigt god glass sedan jag vet inte när. Svältfödd på sorbetglass var det som att honung till ett bi - så gott! Efter mycket om och med bestämde jag mig för att avnjuta tre kulor med noisette-sås. Hampus då? En brownie sundea fick mer än godkänt i betyg.




Nu är det tomt. Alla har åkt hem och kvar finns bara de där små spåren som värmer. En vattenflaska som Emma glömde, påsar från Weekday från bror, en matlåda kvar sedan tjejmiddagen... En snabb utstädning och hopp in tillbaka i verkligheten.