Vita huset.

I onsdags var det dagt - årets pepparkakshusbygge! Lite utav julens höjdpunkt för mig måste jag säga. I år fattade vi beslutet att tillverka Vita huset i härlig julig tappning.




Det obligatoriska godiset. Inte för att vi har använt den här typen av dekoration på ett tag så ska det liksom stå en skål där på bordet för att hålla sockernivån hög under baket.





Efter objektet har studerats är det dags att bygga en pappersmodell. Här brukar ofta syster glänsa.




Mitt specialområde är dekoration. Silverkulor är lite utav en favorit. Enkelt och stilrent.




De mest kritiska momentet är ofta själva ihopsättningen. Full koncentration krävs och det är viktigt att behålla fokus även när orken börjar ge vika, sockerchocken har infunnit sig och det inte finns något syre kvar i köket.





...voila!! The White House önskar god jul.



Tidigare år kan ni se här, här och här.


Lucia, lägenhet och lussefika.

Lucia.
Hasade min till TV-soffan inlindad i mitt duntäcke och njöt av fin julstämning.
Sedan har jag varit på visning minsann och därmed gick startskottet för lägenhetsjakten.
Lussefika i Vasastan på det och söndagen var komplett.


Det är mänskligt att tappa bollar i backen.



Jag har en förmåga att ständigt hålla många bollar i luften. Det kanske inte är så konstigt att det blir lite väl många till antalet för mig att hantera och det oundvikliga händer - en faller i backen. Jag var i full färd att hänga upp mina nyinhandlade julkulor i mitt sovrumsfönster, då jag tappar greppet och ena kulan krossas som golvet. Typiskt!! Suck!! Klumpiga jag... Men den lilla filosofiska sidan i mig började fundera. Kanske är det inte värre än att plocka fram sopen, städa upp i röran, och fokusera på de två fina, hela julkulorna som hänger och dinglar i mitt fönster. Ingen kan hålla alla bollar flygande, det bara är så.




Lite typiskt var det ändå. Jag som skulle julpyssla i fönstert. Men ytterligare besök på Åhléns julavdelning så var problemet ur världen. Nu hänger alla bollar i luften igen, men läxan har gått fram.



En lucka för var dag.

 



Igår dampt det med en postavi i mitt brevinkast. Eftersom jag inte väntade på något blev jag lite förundrad. Vad är det för paket? Grubbalde, funderade... Men efter en liten hint av syss och jag tror jag var inne på rätt spår. Nyfiken skuttade jag iväg till ICA och plockade ut mitt stora, gröna kuvert. Och mycket riktigt, där i paketet låg den - min julkalender!




Jag och syster har en tradition som går ut på att vi byter julkalendrar med varandra varje jul. Jag gör en till henne, hon en till mig. Den ska självklart vara egentillverkad och innehålla ätbara saker. Genom åren har många varianter överlämnats, men i år antog jag att det var avblåst. Jag menar, vi bor ju inte i samma stad längre, hur ska själva bytet genomföras? Men min älskade syster tänkte längre än så och överaskade mig med ännu en fantasifull skapelse. Några tårar halkade ner längst kinden när jag ställde upp de 24 luckorna på bordet - ingen jul utan familj, ingen jul utan syster.



Stockholms sju dödssynder - del 6.

Synd nr 6 - att inte släppa av innan du kliver på.

Varje morgon leker jag packad sardin med andra kostymnissar på väg till kontoret. Klockan 8-8.30 finns det knappt plats för syre i tunnelbansvagnarna. Då är det viktig att de outtalade reglerna följs för att det liksom ska fungera. Liksom att inte stå still i rulltrappans vänstra fil (dödssynd nr 1) är det helt oacceptabelt att inte låta människor lämna tunnelbansvagnen innan man trycker sig in. Nåde dig om du försöker slingra dig in innan samtliga avstigande har satt ner fötterna på perongen för att du spanat in en sittplats. Det är nästan slag i magen av omgivningen. Nej, det är hittills den enda gången jag sett stockholmarna stå stilla och avvakta där de står uppradade och väntar, men fortfarande med stress och lite småpanik i blicken. Men vänta, det gör de.




Del 1.
Del 2.
Del 3.
Del 4.
Del 5.


Lillebror, vänner och glass i stora lass.

Hög frånvaro av god anledning. Helgen med ett mycket stort H i början har sprungit förbi. Lillebror har varit och hälsat på storasyster i storstaden vilket inneburit dagar fyllda med shopping, goda luncher, mysiga hemmakvällar och massor med samtal om livet. Ett snabbt avbyte under söndagen till vännerna Emma och Clara från Umeå med tjejmiddag, te och girl talk.




Det är härligt att få besök. Det känns liksom som att jag varit på lite semester fast i min egen stad. För några dagar från alla måsten vänta och stundens vilja bestämmer. Helgens bästa var nog i alla fall att helt skita i min laktosfria livsstil och besöka Ben and Jerrys glassbar i Gamla Stan. Jag har inte ätit riktigt god glass sedan jag vet inte när. Svältfödd på sorbetglass var det som att honung till ett bi - så gott! Efter mycket om och med bestämde jag mig för att avnjuta tre kulor med noisette-sås. Hampus då? En brownie sundea fick mer än godkänt i betyg.




Nu är det tomt. Alla har åkt hem och kvar finns bara de där små spåren som värmer. En vattenflaska som Emma glömde, påsar från Weekday från bror, en matlåda kvar sedan tjejmiddagen... En snabb utstädning och hopp in tillbaka i verkligheten.


Sanna a.k.a. Klunsen.

- Det är ju alltid jag som brukar vara en klumpiga, men det är ju uppenbart vem av oss som är klunsen!

Tack Sara, den värmde. Bara för att jag råkade halka omkull på ett blött löv påväg till tunnelbanan. Och välte ett stånd med rollo-kolor inne på 7eleven. Snavade i troppan till SATS. Men sånt händer väl alla, eller?


//Klunsen


Halleluja!




Nu ska bloggandet komma igång på allvar igen.
Och jag kan börja besöka mina egna favoritbloggar.
För nu, nu är den äntligen här - min internetuppkoppling!
Halleluja!




En höstmorgon.

Strax efter 8 lämnar jag tunnelbanan och höstkylan på Stockholms gator och smyger in på kontoret. Helt tomt. Hänger av mig jackan och huttrar till lite. Tassar till fikarummet och fixar en stor kopp varmt te och sätter mig till rätta vid skrivbordet, påbörjar en stämningsansökan. Lugnt. Tyst. Ute pågår fortfarande morgonstressen men här inne är det frid och stilla. Mornarna är den bästa tiden på dagen.


"Jag tänker då inte höra av mig först".

Söndagar ska enligt mig innehålla en slapp kväll i soffan framför en mysig romantisk komedi av något slag. Igår var inget undantag och filmen Prime underhöll mig och min kombo.

Som många filmproduktioner och TV-serier innehöll den här filmen en "jag tänker inte vara den som hör av sig"-scen. Ni vet, när de filmar två personer som på varsitt håll längtar efter varandra och väntar vid telefonen och på att den andra ska höra av sig och säga "förlåt", "jag älskar dig", "ta mig tillbaka" eller "ska vi glömma allt?". det ska gärna renga ute, någon kanske flyttpackar, den andra hittar den andras T-shirt i tvättkorgen... Och precis som alla andra filmer hör faktiskt den andra personen av sig tillslut, eller så bara råkar de springa på varandra på affären i kvarteret, och allt blir bra och de lever lyckliga för resten av livet. Men vad händer om den andra personen aldrig hör av sig? Vad händer om man inte handlar i samma butik?

Jag har ledsat på själv uppleva de här scenerna in real life och har insett att det är så mycket skönare att faktiskt agera, att lägga korten på bordet. Efter alltför många uteblivna sms eller telefonsamtal har jag börjat ta tag i saken själv och skickat iväg det där meddelandet även fast jag egentligen tycker att den andra personen i fråga borde ha gjort det (eller i allafall kanske velat att han eller hon hade gjort det). Istället för att ständigt fundera på om jag borde eller inte borde höra av mig, har jag lagt bollen framför min sko, sparkat till och lämnat resten till den andra. Nu ligger bollen där, klart och tydligt, och sedan vad den personen gör, ja, det får han eller hon avgöra. Jag kan i allafall luta mig tillbaka med vetskapen om att jag försökte, jag gjorde något och mer än så kan jag inte göra.

Jag blir lite fundersam på hur många fantastiska kärlekar världen har gått miste om på grund av envishet från parterna och hur många ord som aldrig blivit sagda bara av en löjlig anledning som stolthet. Nej, sluta vänta och våga sparka i väg bollen över till den andras planhalva. Våga. Risken finns annars att ingen vågar ta sats och att den blir lämnad på mittlinjen.


Bara vara.

Jag har alltid varit en aktiv person. Tusen och åter tusen bollar i luften, ständigt på språng, fixar hit, ordnar dit. "Duktig flicka syndromet" i egen hög person - that is me. Låter det bra? Imponerande? Jag tyckte det till en början. Kicken av att ro projekt i land var något jag levde på. Och shit, jag var bra på det också! Men min stora utmaning i vardagen är att varva ner, eller som min mamma säger, att "bara vara". Det kanke inte låter som en svår uppgift, men för en person som aldrig sitter stilla är en helkväll i TV-soffan, ensam, med mjukisbyxor inte speciellt ofta förekommande. Inget tränande, städande, handlande, donande - bara vara.

Min kära vän, och numera kombo, Sara sa något till mig igår som jag funderat över. Hon sa åt mig att andas. Vadå andas? Jag andas väl! Eller..? Hmmm. Så. Igår tog jag ett beslut. Min måndagskväll ska inte innefatta något annat än att komma hem, äta och vara. Jag motiverar inte detta med att jag ska "unna mig själv" en hemmakväll eller att jag ska lyxa med att slappa lite, nej, detta beteende ska inte ens behöva motiveras. Trots att jag redan cirkus tio tusen gånger idag övervägt att kanske åka på det där spinningpasset i allafall eller kanske svänga förbi bibblan och låna lite litteratur till uppsatsen för jag har ju faktiskt tid, har jag pressat bort dessa tankar. Och det får mig att känna mig tusen gånger dukigare än allt bolljonglerande i världen.


Så, brudar,
jag vet att många känner igen sig.
Hur länge orkar vi hålla alla bollar flygande?
Tillåter du dig att stå stilla?
Jag har bestämt mig.
Eller försöker.
Är du med mig?


With licence to sue.

Idag har jag...

...skickat in min första, upprättade stämningsansökan till Tingsrätten.

...gjort min första överklagan till Hovrätten.

...bokat in mitt första, egna möte med en klient.

...ätit way too much japansnacks från fikarummet.


Sanna - with licence to sue.

Upppack, inpack.

Är det inte lite roligt den där första tiden av totalt kaos när man har flyttat? Det där när inget är på plats och det som väl är inpackat har man ingen aning om var det slutligen hamnade. Efter hårt slit hemma i Umeå med flyttpack och städ var det bara att sätta igång igen när jag kom ner till huvudstaden förra veckan. En gigantisk hög med skor, väskor, glas, kläder, smink, skrivor och åter tusen andra saker stod uppradade och redo att organiseras.





Min organiseringsförmåga fick sig en stor utmaning. Ska allt det där in den där lilla?




Först igår kände jag att mitt boende var under kontroll. Även om mina underkläder fortfarande står i papperspåsar i hallen (eftersom, ja, det får faktiskt inte plats mer i skåpet nu) och hälften av min skivsamling är placerade på sovrumsgolvet känns det faktiskt som om jag bor där nu. Och jag stortrivs!!

(och för övrigt, internetuppkopplingen är fortfarande under arbete)


New.

New city.
New work.
New gym.
New life.

And I am loving it!


Men... inget internet hemma för tillfället. Håll till godo med gamla inlägg om mina sprudlande åsikter, kanske testa baka något från alla mina recept, inhandla något av mina vardagslyxtips eller besöka någon av mina vänners bloggar under tiden? Släpp loss i min högermarginal så ses vi snart igen.

Like Terminator - I´ll be back.

Ses på ett tag!

Idag har det sista ordnats. Jag hade tänkt att sova ut. Det blev inget. Jag hade tänkt att fota min underbara hejdåpresent som jag fick av Madde igår. Men sladden till kameran låg tydligen längst ner i väskan, gråter.. Jag hade tänkt att baka en överraskningspaj till mamma och pappa. Men jag hann inte. Jaja.

Nu hoppar jag ut genom dörren.
Kan dröja ett tag nu eftersom jag inte har internet den första tiden. Men jag kommer tillbaka, var så säker!

Kram på er alla!


Flyttpack, done.

Yes, nu är hela lägenheten utflyttad. Efter 12 timmars ensamt slit luktar allt såpa, väskorna är packade, lånade grejer återlämnade, kylen och frys tömd... Och Sanna är helt slut. Axlarna dunkar och ögonen håller sig knappt öppna. Men imorgon är det dags för mig att bli stockholmsbo, som jag har väntat. Det här är så mycket som jag orkar med av dagens bloggande, kreativiteten är låg. Snitt, snapp, sova i mor och fars gästrum och invänta flyget.


Jag borde eventuellt söka hjälp.

Jag har en konstig fetich - jag bara älskar att organisera och sortera. Bara tanken på att snart få packa upp mina miljoner grejer i en ny lägenhet får mig att bli ivrig. Allt måste få sin plats och det ska hittas praktiska lösningar. Och att jag dessutom komemr att bo 10 minuter ifrån ett IKEA får mig att skutta högt inombords! Jag drömmer mig bort bland lådor och papperssamlare, galgar, rullådor... IKEA:s avdelning för småförvaring är min bild av himlen, I just can not help it.



 


Jag funderar stark på att söka hjälp för min dragning till förvaringsprodukter.

Puss på er!


Det här måste vara min absoluta favoritpryl i min lägenhet. Vet du vad det är för något? Jo, det här är något så fantastiskt som en pussvippa. Den fungerar så att du vippar med den vilket signalerar till andra att du vill ha en puss. Mycket praktiskt! Jag fick den av min mamma för herrans många år sedan och sedan dess har den stått prydligt redo att göra sin grej. Oerhört populär när vännerna är över på förfest kan jag säga!





Är den inte bedårande?

U2!




Nej men om man kanske skulle ta långhelg och dra till Götet och se U2.
Lev fina fisken så ses om några dagar!




What a weekend!

En såndär riktigt bra start på semestern. Syskonhäng på uteservering. Första förfesten hemma i min lägenhet med drinkar och gött, gött, gött umgänge. Och yes, Renegades of funks Jackson Tribute var obeskrivbart.









You rocked my world, you know you did

Tidigare inlägg
RSS 2.0