"Jag tänker då inte höra av mig först".
Söndagar ska enligt mig innehålla en slapp kväll i soffan framför en mysig romantisk komedi av något slag. Igår var inget undantag och filmen Prime underhöll mig och min kombo.
Som många filmproduktioner och TV-serier innehöll den här filmen en "jag tänker inte vara den som hör av sig"-scen. Ni vet, när de filmar två personer som på varsitt håll längtar efter varandra och väntar vid telefonen och på att den andra ska höra av sig och säga "förlåt", "jag älskar dig", "ta mig tillbaka" eller "ska vi glömma allt?". det ska gärna renga ute, någon kanske flyttpackar, den andra hittar den andras T-shirt i tvättkorgen... Och precis som alla andra filmer hör faktiskt den andra personen av sig tillslut, eller så bara råkar de springa på varandra på affären i kvarteret, och allt blir bra och de lever lyckliga för resten av livet. Men vad händer om den andra personen aldrig hör av sig? Vad händer om man inte handlar i samma butik?
Jag har ledsat på själv uppleva de här scenerna in real life och har insett att det är så mycket skönare att faktiskt agera, att lägga korten på bordet. Efter alltför många uteblivna sms eller telefonsamtal har jag börjat ta tag i saken själv och skickat iväg det där meddelandet även fast jag egentligen tycker att den andra personen i fråga borde ha gjort det (eller i allafall kanske velat att han eller hon hade gjort det). Istället för att ständigt fundera på om jag borde eller inte borde höra av mig, har jag lagt bollen framför min sko, sparkat till och lämnat resten till den andra. Nu ligger bollen där, klart och tydligt, och sedan vad den personen gör, ja, det får han eller hon avgöra. Jag kan i allafall luta mig tillbaka med vetskapen om att jag försökte, jag gjorde något och mer än så kan jag inte göra.
Jag blir lite fundersam på hur många fantastiska kärlekar världen har gått miste om på grund av envishet från parterna och hur många ord som aldrig blivit sagda bara av en löjlig anledning som stolthet. Nej, sluta vänta och våga sparka i väg bollen över till den andras planhalva. Våga. Risken finns annars att ingen vågar ta sats och att den blir lämnad på mittlinjen.
You go girl! ;)
Rak kommunikation eller hur var det?
För första gången i mitt liv (och sista skulle jag gissa) säger jag : Snygg bollspark syster!!
Det är klart du skall sparka till bollen. Om jag inte hade sparkat bollen till Johan den där Bishops arms kvällen (vilket jag iofs behövde en hel del alkohol för att våga göra) så hade jag inte vart hans fru idag :-)
Längtar efter dig lillasyster-yster!
Intressant tanke. För du har helt rätt i att man ofta är allt för envis och mån om sin "stolthet", när livet ofta vore bra mycket lättare och bättre om man var mer rättfram ibland... :)
Ska fortsätta med att lämna cykeln ibland faktiskt. Håller med om att gång är mycket mer avkopplande, medan man nästan automatisk dras med i världens hastighet när man cyklar, och pulsen drar upp. Ipoden har jag inga problem att lämna numera. Nuförtiden är den endast med när jag springer, och då är den dock totalobligatorisk :)
