sannapannan

Jag har aldrig riktigt trivs i gymmet. Även om jag på senare tid, på grund av svårigheter att passa träningstiderna, har tvingats lära mig att pyssla på i konditionsrummet på egen hand är det aldrig riktigt lika uppiggande som en gruppass. Tidigare har jag trott att det har varit musiken som gjort det till en upplevelse, samhörigheten kanske eller utmanande rörelser, men fick jag insikt i vad det egentligen är med gruppass som jag uppskattar så mycket - att slippa tänka. Hela dagarna använder jag min hjärna; skriver examensarbete, arbetar på byrån, reflekterar över praxis... När jag sedan stänger datorn för att få lite "me time" då behöver min hjärna få slå över till off för ett tag. Allt jag behöver göra är att hämta ut en biljett i receptionen och placera mig på träningssalen golv, sedan sköter liksom intruktören resten. Jag hoppar till vänster när de säger åt mig att hoppa till vänster, jag lyfter vikter i samma takt som de gör och jag orkar sista varvet i koregrafin utan att jag först måste bestämma mig för om jag ska orka eller inte. Allt liksom bara sker på deras kommando.



Även om jag långt där inne saknar min gamla anläggning och arbetsplats i Umeå är jag fast besluten att göra SATS till mitt nya träningshem. Kvällen till ära fick jag äntligen testa ett pass som jag länge spanat på men som aldrig passat tidsmässigt - BootCamp. Jösses, min kropp totalt tömdes på energi! Framför allt gav det mig en rejäl utmaning för ryggmuskelaturen vilket verkligen behövs såhär i "sitta still vid datorn och skriva uppsats"-tider. Jag kommer förmodligen inte kunna röra en fena imorgon, men grymt värt. Gruppträning is the shit!

Är det inte ganska roligt att det kan gå trender i träning? Varje säsong finns det något nytt på schemat som utlovar nya mirakel. Pilates gjorde entré på den svenska marknaden och plötsligt skulle alla ligga med fötterna mot taket och sprattla med benen och spänna bäckenbotten. Afrikas rytmer nådde norden, skorna sparkades av och aerobicsalarna fylldes av bakskakande kvinnor. Sedan skulle allt bli så funtionellt och våra gympass skulle likna vardagens fysiska ansträngningar.

Core-träningen var en trend som kom för många år sedan men som verkar vara här för att stanna. Blålstabilitet blev fokus och de inre magmusklerna skulle få sig en match. Men, jag är ledsen att erkänna att jag aldrig riktigt tänt till på denna träningsform. Jag har upprepade gånger försökt att tycka om core-träning och även om jag inser att det säkert vore bra för mig har jag svårt ott motivera mig när jag inte tycker jag att det är roligt. Senast förra veckan gav jag mig ann ett SatsCorePuls-pass där du står på en balansbräda och tränar bålen men med inslag av pulstoppar. För mig egen skull hoppar jag kunna hitta en träningsform för mage och rygg som jag faktiskt roas av. Och ja, hoppet är ju det sista som överger människan eller hur var det.

Nej, kalla mig tråkig men jag föredrar faktiskt de gamla vanliga steppassen
 eller en timme på spinningcyklen.
That´s just me.

Äta bör man annars dör man. I all vår tids tränings-, och vikthets är det lätt att glömma bort det. Därför går dagens ros till SATS som uppmuntrar sina deltagare att äta efter träningen. Heja!

Ny stad, nytt jobb, nytt gym. Varför inte testa nya träningstider också? Jag vet att många har varit stora förespråkare för det här med morgonträning, men jag har liksom aldrig nappat. Visst har jag instruerat en hel morgonklassen och någon enstaka gång sprungit en tur i skogen innan jag påbörjat dagen men jag har aldrig riktigt känt att det har varit min grej. Jag är förvisso morgonpigg men där handlar det ofta om att hjärnan drar igång medans min kropp har ibland lite svårt att vakna.




Men nu var det dags att utmana. När jag har så pass flexibla arbetstider finns det ingen anledning att alltid vara först på kontoret när jag kan göra annat innan kollegorna har vaknat till liv. Så, imorse ringde klockan 6.45 och klockan 7.15 drog jag medlemskortet vid ingången. Lite märkligt kändes det i början att gymma till Nyhetsmorgon, och att morgonsolen knappt nådde in genom fönstrerna, men jag måste säga att det var allt bra härligt. Gymmet var lugnt och tyst, lite samma känsla som precis innan stängning. Jag ska inte ljuga, min kropp var lite trögstartad. Men samtidigt var den utvilad på ett helt annat sätt än vad den är efter en dag på kontoret med ömma axlar och trötta ögon. Hjärnan var definitivt med och motivationen var betydligt högre än vid 19-passen. Det känns lite klyschigt att komma dragandes med "en bra start på dagen" men det var det verkligen. Kanske inte den där "energin" som många säger att man får efter ett morgonpass (för kom igen, mina ben känns lika tunga som stockar efter gymmet), men liksom en känsla av nystart och lugn i kropp och knopp. Mm, det här var något jag måste utforska närmare.

Ny stad, nytt jobb, ny bostad, nytt... gym! Efter sex år på mitt älskade gym i Umeå har jag sedan två veckor medlemskap i en helt ny anläggning. Även om jag stundtals längtar tillbaka till mina stammdeltagare på mina Body Pump-pass, till ledarrummets soffor eller till de välkända korridorerna där massor av bekanta ansikten rör sig är lite ny träningsinspiration kanske precis vad jg behöver. Andra instruktörer, nya pass med annorlunda upplägg och andra lokaler. Ska jag kanske testa Streetdance, SatsCorePuls eller varför inte jobba sig svettig på ett BootCamp imorgonkväll?

En ny termin full med rolig träning spår för dörren och jag står redo med cykelskorna i handen, vattenflaskan fylld och redo att ge järnet!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen - att vara träningsinstruktör är världens bästa jobb!  Det spelar ingen roll hur trött jag är, mina pass är mina lyckopiller varje gång. Det handlar inte bara om träning, utan det är hela konceptet med allt i från utmaningen att motivera till att göra den där sista repititionen till den sociala biten innan och efter passen. Att få vara en del av deltagarnas veckorutin känns lite som en ära och känslan av att lyckats få träningshataren att komma tillbaka nästa vecka är en något extra. Att stå där uppe på scenen och se när 95 personer följer minsta rörelse, det ger en enorm kick vill jag lova. Vi får ofta höra att vi ska sätta upp mål för oss själva som instruktörer för att utvecklas och bli ännu vassare. Mitt mål är givet - varje deltagarna ska må lite bätter när de lämnar träningssalen än vad de gjorde när de kom, då har jag lyckats!

Det var över 5 månader jag fick leva ut min instruktörsådra och det börjar kännas, abstinensen börjar göra sig synlig. Varje gång jag hör en remix av bleeding love vill jag pumpa igång och när E-type dundrar i iPoden påväg till Otagos studentgym jag gör nästan en frivändning av bara farten. Mina fötter bara längtar efter spinningdojorna och jag efter att få svettas livet ur mig på sadeln. Just nu sitter jag och filar på ett sprillans nytt spinningpass som ska sparka igång i juli. Som deltagare trodde jag att det skulle vara den lättaste saken i världen att sätta ihop ett cykelpass som är så bra att benen bara vill trampa av sig själv. Men nu när det faktiskt rör sig om verklighet känns det inte fullt lika enkelt. Ska jag satsa på en viss typ av musik i mitt pass? Eller ska jag blanda hej vilt? Ska jag bygga upp passet på tre eller fyra backar eller köra på loop-konceptet? Ska vilan framstå som frivillig eller ska jag som instruktör uppmana till nedvarvning mellan utmaningarna? Hur hårt ska passet vara? Vilken är min målgrupp? Kan det bli för mycket av det goda?

Så min fråga är helt enkelt - finns det några spinnare där ute som har några förslag? Vad definierar ett bra spinningpass? Vad motiverar dig? Vad får dig att trampa vidare trots att benen inte vill annat än att sluta?