Lyxig fredagsmiddag.
Det här inlägget är en hyllning till det enkla, det slappa och det obrydda. Det är en hejarop för att skita i det förväntade, alla krav och alla livets "borden". Detta är en hyllning till varma mackan.
Fredageftermiddag, kommer hem från en heldag på stan. Inte speciellt hungrig utan bara sugen. Men fredagsmiddag ska ju vara något speciellt, något extra gott. Eller? Nejdå, bara för att det är fredag behöver man inte fixa i köket i köket, handla dyrt och avnjuta något med det lilla extra. Fram med mackjärnet, kritvita fransskivor, ost, skinka och lite kryddor och du har dig en fantastiskt fredagsdinner. Grymt underskattat! Jag menar, varför alltid krångla till det?
Smaksättningen för mig blev klassisk skinka-ost-oreganoklämma medan Emelie satsade på en mer vörtinspirerad variant med russin. Gott, mysigt och som gav oss mer tid för samtal och slött häng i soffan gjorde oss mycket nöjda med vår fredagsmiddag.
ah! härligt! gud så gott (minus skinkan då förstås)!
åh! vilka härliga barndomsminnen som väcks när jag läser din text om fredagsMYS! det är EXAKT som du beskriver, något så enkelt som en ost/skink toast i smörgåsjärnet kan förgylla tillvaron. tyvärr var det många år sedan våran mackapär gick sönder. jag tror vi gjorde varma mackor för ofta, jag och min syster :) den blev nog överhettad... hehe*... jag är inne på första terminen som juriststudent, allting är nytt och jag känner mig väldigt "grön" ;) kom in på utbildningen av en ren händelse, klickade mig runt bland diverse program och tyckte att denna verkade vara "nyttig" och rolig :) den är verkligen spännande... dock har jag problem med tentaångest och att hantera de krav som jag sätter på mig. för tillfället kan det hänga ihop med en sjukdom som jag dras med sedan flera år tillbaka... kanske var det ett lite för stort steg att hoppa på juristprogrammet i detta tillstånd som jag befinner mig i, borde tänka på min hälsa FÖRST. jag har de senaste veckorna insett att en paus är nödvändigt. jag har dragits med anorexin alldeles för länge nu. jag vill bli frisk och börja leva på riktigt. trodde att utbildningen skulle hjälpa mig dit, men detta sätter bara ännnu större press på mig... har tappat i vikt, vilket min kropp tar ofantlig stryk av... hur som helst... måste erkänna att jag tänker pausa och ta emot hjälp. sedan får vi se vad som händer. tack för att du tog dig tid att svara! många kramar!
