sannapannan

Efter ett grymt tråkigt kapitel i "Inkomstskatt del 1" bestämde jag mig för att åka och träna. Var redo att åka i god tid och skulle just lämna lägenheten, men var är nycklarna?! H*lvete! Hittade dem. Men hallå, min telefon?! Åh, suck. Efter 5 minuters panikslaget sökande åkte jag telefonlös. Skit också.

Hetscyklar uppför svingen (långt cykelbacke) och stressar förbi campus. Krockar med en kille som kommer från ängarna (vet han inte att det råder högerregeln på cykelvägarna här i världen?). Ett skrapsår och två blåmärken rikare och under mer panik plöjer jag uppför sista backen. Flås.

Parkerar cykeln. Låsskiten går inte igen. Kunde inte bry mig mindre, tänker jag och lämnar cykeln till ödet (hoppas även någonstans där inne att den ska bli stulen så att jag får en anledning att köpa en ny). Spinger fram till disken för att plocka ut en biljett (eftersom kortet naturligvis är hemma) och för att lösa ut min mammas bokningsspärr. "Har du hennes kortnummer?" får jag förfrågat. Ja visst, inskrivet i mobilen som är hemma. Suck.

Springen ner till ledaromklädningsnumret. Trycker in koden. Dörren går inte upp. Prövar igen. Inget händer. Just det, ny kod. Synd att jag inte har något sifferminne what so ever. Jaha, ok, vad gör man nu? Alla mina saker är där inne... Jösses.

Tack och lov kom en annan instruktör och släppte in mig. Skuttade in till min korg med kläder... Och vem har flyttat mina cykelskor?! Åhhh!! Letar förbrilt bland de andra korgarna. Inga cykelskor. Är det ödets sätt att säga till mig att jag inte ska träna idag? Åhh!

Suckar och går tillbaka till ledarrummet. Gnäller lite till en kolega, som pekar på ett par cykelskor bredvid ledarskåpen - se, mina! Skiter fullständigt hur de hamnat där, sliter på mig dem och spurtar till cykelsalen.

Cykelpasset må ha varit jobbigt med vägen dit tog bannemig priset. Pust.