sannapannan

Många åtsikter kan passera förbi utan att någon orkar reagera. Men en sak kan du aldrig säga utan att folk stannar upp - "Jag är inte säker på att jag vill ha barn".

Nej, jag är inte säker på att jag vill det. Att inte vara säker betyder inte aldrig, aldrig men inte heller självklart. Jag ser faktiskt mitt liv utan barn. Första kommentaren jag alltid får är "Du kommer att ändra dig", och ja, det kanske jag kommer. Det är jag mycket väl medveten om. Men jag ogillar starkt när många utgår från att jag kommer att ändra mig. Nu ska jag en gång för alla förklara försöka beskriva varför jag inte ser det som en självklarhet med barn i livet.

Till viss del tror jag att det har att göra med min fysik. När jag var två veckor gammal opererades jag är ljumskbrock (en av mina äggstockar krånglade). Efter den incidenten har jag alltid fått höra att det kanske inte är säkert att jag kommer att kunna få barn, något som säkert har påverkat hur jag ser på min framtid. Jag har alltid haft som inställning att ett liv kan vara givande och komplett med eller utan barn. Hur skulle jag annars ha kunnat hantera situationen?

Vidare utbildar jag mig till jurist, ett område som har många krävande och intressanta arbeten. Mitt drömliv innehåller kanske framför allt det där drömjobbet som jag med stor övertygelse tror kommer att vara ett jobb som tar stor del av tiden. Att sätta barn till världen när jag känner att jag inte kommer att kunna ge dem den tid de förtjänar vill jag helt enkelt inte. Jag ser hur människor sliter för att få det att gå ihop och jag vet inte om jag kommer att vilja slita så mycket som barn kräver. "Men det är ju en fråga om prioritering" säger många. Ja, det är just det jag gör, prioriterar, men jag prioriterar inte det som kanske är politiskt korrekt. Många tycker det är lite egocentrerat. Men då är det väl bara bra att jag inte blir förälder om jag är sån, eller hur? Vem vill ha en självupptagen förälder?

Många blir inte bara förvånade utan även upprörda, arga rent av, när jag förklarar varför. Att säga att man inte vill ha barn är tydligen som att säga att alla föräldrar och blivande sådana har tagit ett dåligt beslut, att de handlar själviskt och att de försummar barnen i förhållande till sina arbeten. Det är naturligtvis inte så. Vem är jag att klanka ner på andra människors livsavgörande beslut? Jag beundrar alla som får vardagen att gå ihop, med båda jobb, barn, träning och socialt liv. Verkligen, det gör jag. Men jag inte säker på att det är något för mig.

Jag vägrar se att mitt livsvärde ska ligga i om jag blir mamma eller inte. Det finns otroligt många andra sätt som jag kan lämna fotspår på här i världen, och tro mig - det kommer jag att göra.  Jag är inte säker på hur mitt liv kommer att formas. Den som väntar får se.