sannapannan

Min morbror har gått ur världen. Mänskligheten har mist en supermysig människa med humor, värme och lekfullhet. Det är obegripligt. Mitt under allt spex och skojigheter. På en annars så bra lördag.


Och om tre och en halv timme ska jag stå på scenen och ge allt.
Nu är det tid att fokusera.
Fundera och grubbla får jag göra imorgon, som pappa sa.

Efter att ha sms-bombats hela kvällen vill jag här med utreda alla eventuella frågetecken.
Förtydligande - berättelsen från förra inlägget var inte en fråga som jag personligen ställer mig utan en fråga som vi under våra tjejkvällar har diskuterat i allmänhet.

Dock väldigt kul att se hur snabbt information sprider sig i cyper-space.

Efter många samtal om förhållanden med tjejkompisarna är det fortfarande en sak som inte gått att besvara.

- Är ni tillsammans?
- Hmm... jag vet inte.

Hur vet man om man är tillsammans, ett par? Är det när det är rutin att ringa varandra minst en gång per dag eller är det när föräldrarna bjuder hem båda på söndagsmiddag? Är det när man börjar tala i termer om "vi" eller kanske när den andre har en egen kudde och täcke i din säng? Definitionen är många. 
 
Men nu slipper jag och ni andra fundera. Tekniken har löst många problem och det här är inget undantag. Det är uppenbart att vad som definierar ett förhållande är när man ändrar status på facebook till "i ett förhållande". Säga vad man vill om att byta husnycklar, men det här är det verkligt stora steget.

En hel vecka utan seminarier och föreläsningar. Även om jag kommer plugga eller jobba hela veckan känns det grymt! Våren lyser in genom fönstret, sitter inne med en kopp te och läser om mänskliga rättigheter. I lugn och ro har jag tid att komma ikapp med läsningen. Jag får sunka omkring i mjukisbyxor i lägenheten vilket var alltför länge sedan jag gjorde. Den här veckan hinner jag umgås med vänner, kanske till och med träna. Spexrep alla dagar i veckan, men det känns bara roligt och faktiskt lite spännande. Hur ska slutresultatet bli?

Så mycket att se fram emot de kommande veckorna att jag knappt kan bärja mig.
Kommer knappt hinna blinka så är det sommar.

Vilken bra dag!
Lunchade med mina underbara flickor från gymnasiet.
Sket i att plugga och lunchade mycket längre än tänkt.
Mycket längre.
Instruerade på jobbet.
Ny musik, nya träningskläder, grymt!
Middag hos mina kombovänner på Haga.
Lite prat på det.
Och lite mer.

Ska krypa ner nu, mätt på kladdkaka och med en sol i magen.
Nu är det helg!

Att vara impulsiv är någonting positivt. Det ligger någonting förtjusande och spännande i det, att kunna ta dagen som den kommer och att göra det som faller in. Men att vara en planerare det är torrt och tråkigt.

Jag tycker absolut att spontaniteten är överskattad. Vad är det för häftigt med att slänga i väg till spanien med tre dagars varsel när du lika gärna kan göra det med två månaders planering?

Jag vill veta hur min kommande dag ser ut när jag går och lägger mig på kvällen. Jag vet alltid vad som kommer att hända mina (minst) två kommande helger och vad jag ska äta till middag om tre dagar. Min kalender är späckad inte bara med stora händelser som födelsedagar och tentor utan även småsaker som "träna", "filmkväll med Mickan" och "ta det lugnt" förekommer i stor utsträckning. Det är därför jag inte följer med er med på studentpuben efter repet. Det låg helt enkelt inte i mina planer. Det är därför jag inte kan sova borta bara sådär, trots att det blev sent. Jag var inställd på att vakna i min egen säng. Men det är därför jag alltid har saker gjorda i tid, sällan glömmer födelsedagar, kan hålla många bollar i luften och äter och sover bra.

Jag ogillar starkt att inte ha koll. Kontrollfreak? Absolut, men en stolt sådan. det behöver nödvändigtvis inte vara någonting negativt. Jag kan i stället bli irriterad på för spontana människor, som alltid utropar "Åh, kan vi inte göra något helgalet?!". Nej, det kan vi inte. Kanske i morgon, jag har en lucka efter 17...? Sedan är det viktigt att komma ihåg att dessa kan överleva sin spontanitet eftersom att det finns vi andra, planerare, som styr upp verksamheten när pulkan åker rakt mot trädet.

Jag är en grymt spännande människa.
Men jag behöver inte flyga till Thiland över en dag för att bevisa det.

Är det någonting som Umeå saknar så är det en sushibar. Men vad gör man? Jo, man skaffar sig en granne som tycker om att slita i köket för att vi andra ska få en smakrik kväll.

Myspys, ja tack.