sannapannan

Nu kom dagen som jag väntat på i två veckor. Nu är det ingen tvekan längre. Sanna är sjuk.

I måndags kom halsont, igår kom febern och idag är jag utslagen. Men är det så fel? Jag ligger inne under en filt i mjukisbyxor och raggsockar. Jag har hittills hunnit sluka 4 koppar kanelte och somnat i soffan 2 gånger. Istället för att behöva gå utanför dörren i snöstormen kan jag i lugn och ro vara hemma och komma ikapp med pluggandet som inte har fått den uppmärksamhet den kräver på sista tiden. Om man bortser från att jag mår apa är det här en ganska bra dag.

Min mysiga dag skuggas dock av det dåliga samvete som jag har mot min basgrupp som nu sitter och skriver vår gruppuppsats. Men hallå, de kan nog klara sig utan mig någon dag.

Människor gör vad som helst för lite rea. Det märkte jag idag när vi hade kvällsöppet med massor av erbjudanden. Jag slutar aldrig att förundras över hur somliga beter sig. Hur orkar man köa i en timme för att få tag på något för halva priset? Hur orkar man trängas med alla dessa andra galna människor som i en annan fårskock? Det rådde total annarki i butiken. Vi hade till och med tillkallat en väktare(!) som skulle hålla ordning. Och tänk att jag höll på att lura dit min vän och min syster, till detta kaos.

Människor är inte riktigt kloka.

En grå och trist måndag. Dagar som denna längtar jag efter sommaren. Eller ge mig i alla fall lite vår. Tänk den där dagen då du för första gången kan lämna jackan hemma, eller då du plockar fram sommarsandalerna och viker upp jeansen. Åh, ge mig, ge mig!!

Det fanns en sak som jag önskade min i julas, och det var förvaring till mina finare smycken. Tydligen så var jag väldigt snäll under 2007 för det var precis vad som låg i mitt paket. Och sicken underbar sedan! Det rymmer alla mina finare ägor, som arven från farmor eller mormors målade kreationer. Jag blir lite smålycklig varje gång jag får plocka fram min skattkista. Det här är vardagslyx när den är som bäst!

Igår fick jag en rolig överraskning, min fina Clara och hennes Jakob har förlovat sig. Att byta ringar för mig är någonting stor, riktigt stort. De har verkligen bestämt nu att det blir dem. De har hela framtiden framför sig, ett långt liv tillsammans. Big!

Jag brukar ibland försöka suga åt mig lite av mina vänners vuxenpoäng. Att få säga saker som "min vän Elina, ja, du vet hon som är gift och har en dotter på snart ett år..." eller "Issi är numera butikschef på sitt jobb", det kittlas lite i magen. Nu är Clara inte längre bara den med hus utan kammar även in poäng med en festman. Men jag är inte ensam om mitt egensinnade beteende, utan jag har fått veta att även jag används som vuxenpoängsstatus. Inte lite mallig man blir då inte!

Hur som haver, ett stort och rungande grattis till de nyförlovade!!

Gårkvällen utspelade sig på Frida och Sofis inflyttningsfest. Lite återträffskänsla med gamla gänget. Jag fick chansen att inviga min nya, svarta klänning.





Jag förstår inte hur vi alltid lyckas skapa så mycket drama. Kanske blir det så när alla har så mycket historia med alla. Jag hade ställt in mig på att jag skulle stå för känslostormarna igår men jag var inte ensi närheten. Diskussioner, kompisar som gråter, smäller i dörrar. Vem hånglar med vem? Hallå, har de någon på G eller? Jösses. Ganska less blir man.

Glad alla hjärtans dag. Eller glad alla j*vla hjärtans dag. För just så känns den - lite smått j*vlig. Som del i ett förhållande är det en fin dag om man tar chansen att pyssla om varandra lite extra. Men som singel, då kan jag passa.

Redan imorse när jag steg upp pumpades det hjärtrelaterade saker ur TV:n. Radion och "lugna favoriter" har gått runt, runt idag på jobbet, men "kärlekshälsningar". Dagens ljuspunkt var när jag fick ett chokladhjärta hos frisören, det är alltid någonting. Satt kvar på jobbet efter alla gått för dagen, ensam kvar med lunga favoriter för att sedan spatsera hem till en mycket tom lägenhet och koka palt.

Påväg hem fick jag ett välbehövt sms av en vän: "Kärleken är överskattad. Du är underbar."  Tack, det var allt jag behövde.

Ikväll efter spexmötet ska jag skämma bort mig själv litegrann. Ska sätta ny färg i håret, hänga med grannen,  ta en skumbad och äta godis. Man får väl se till att älska sig själv om ingen annan gör det.

Idag är det alla kärlekspars dag.
Men imorgon är det en ny dag.
Låt oss göra den till singlarnas dag.

En bra dag. Lyckats avsluta lite spexarbete, träna och faktiskt vara hemma en kväll. Fullkomligt nödvändigt. Det är många bollar i luften just för tillfället, mina dagar är åter i sin vanliga rutin (dvs fulla med möten, jobb, plugg). Usch. Men ikväll var det pause, andrum. Klockan är bara strax efter 22 och jag ska bannemig krypa ner i sängen redan nu.

Mina kursböcker kom idag, verkligen i grevens tid. Paketet innehöll framför allt min nya baby - 2008-årslagbok. Mycket bra.

Dagens gladaste överraskning var dock att de ringde från Dell och sa att min dator kommit. Den är precis så fin och så rosa som jag tänkt mig.

Det är någonting skumt. Idag var andra gången på ett halvår som jag skänkte pengar till cancerfonden till minne av en väns mamma. Men tydligen så gör man det inte tillräckligt ofta.

Usch, min hårddisk kraschade för en vecka sedan. Därför har jag inte kunnat skriva någonting på ett bra tag. Men nu är jag igång igen tackvare ett rådigt ingripande från min svåger (tack och lov för nyskapade släktband). Jag ska göra något jag aldrig gjort tidigare - Sanna ska köpa en dator! Med lite hjälp från nyss nämnda har jag valt ut en superfin bärbar, och, håll i er, den är rosa!! Har suttit ett tag på nätet för att hitta en bild på den men eftersom jag inte vet vad det är för modell hittar jag inte rätt. Det finns en massa XP hit och dit och 2000 eller 35000 eller andra sifferkombinationer. Jag gav upp. Johan ska beställa den och allt jag behöver göra är att dra mitt kort.

Jag trodde aldrig att jag skulle tycka det var roligt att inhandla tekniska prylar.

Att förlora någon nära det måste vara det värsta som kan hända en människa. En vän till mig förlorade sin mamma i natt. Jag kan inte förstå det. Att förlora sin mamma. Försökte formulera en mening men vad jag än säger eller skriver ändrar det inte situationen. Ett "jag finns här" kändes så mesigt och ett "jag känner med dig", vad är det? Vadå känner med dig..? Jag har ingen jäkla aning om vad det handlar om, jag står utanför och du står mitt i det. Cancer, jäkla skitsjukdom.

När något plötsligt går förlorad får det en att tänka. Vi säger alltid att man ska leva varje dag som om den vore den sista. Jag tror inte på det, det skulle betyda att jag ständigt skulle gå med stress och magkatarr och aldrig känna ro. Men det ändrar inte på det faktum att en dag faktiskt kommer att vara min sista, hur långt eller nära det än ligger. Livet är inte oändligt. Vi vet aldrig hur många fler tillfällen vi får att krama på varandra, skicka ett tankvärt sms eller hur många samtal vi har kvar. Även om det ofta är de små sakerna som formar våra liv måste vi nog ibland stanna upp och fundera på vad vi egentligen lägger ner vår tid och energi på. Min dag har gett mig perspektiv. Mitt "bara" VG på tentan verkade plötsligt oerhört fjuttit och jag skäms nästan över min tidigare ilska över att jag inte har råd att åka till Kittelfjäll. Vad är det värt i längden?

Och hur slutar man ens ett sånt här inlägg?
Jag låter det vara som det är.

Jag ska sluta säga att jag inte kan.

Jag kan inte med datorer. Fel. Jag har bara inte haft nytta av att lära mig än. Min expojkvän var ett tekniskt geni vilket gjorde att jag la över allt sladdrelaterat på honom. Men nu är det dags.

Jag kan inte med musikprogrammet Sibelius. Fel. Jag har bara inte haft programmet tillgängligt och därför inte möjligheten lära mig det. Nu ska det bli andra bullar. Jag sitter och knepar och knåpar, med några svordomar emellan åt, men se! Där lyckades jag faktiskt förvalda åttondelarna till trioler eller oktavera längre strofer.

Jag kan inte byta glödlampor för jag är svinrädd för ström. Fel. Jag har bara inte testat tillräckligt många gånger för att inse att man inte får ström i kroppen om man bara tar det försiktigt och håller i glödlampan.

Jag kan inte låta bli att bädda sängen. Fel. Jag har bara inte vågat pröva tidigare. Himlen föll inte ner, även om jag föredrar en prydlig säng.

Som sagt - jag ska sluta säga att jag inte kan.
Saker som man inte kan är bara saker man inte hunnit lära sig än.

Idag var det inte min dag. Började dagen med att häcka 1 1/2 timme på studentkåren för att vänta på att några spexfestinbjudningar skulle skrivas ut, vilket resulterade i en mindre tidsbrist. Ägnade därför min lunch åt att vika, stoppa i och skicka iväg 150 brev, allt för en och samma fest.

Hojjade upp till universitetet kl 13 för andra gången för dagen, för att upptäcka att jag minsann tagit fel på tiden och missat introduktionen till terminen. Suck. Den en timmes långa intron som jag väntat mig visade sig vara en 4 timmars lång föreläsning. Ingen uppvärmning, utan vi kastades rakt in i terminen. Alla mina eftermiddagsplaner stjälptes, jag fick avboka mitt favoritpasspå IKSU, skjuta upp sångarrandet, lämna min tvättid och skippa gomiddagen. Blev sedan näst intill rånad när jag införskaffade min nya lagbok för 2000kr(!!) och en kursbok för 500kr (notera att detta endast var en bok av 15 st).

Fattig, trött och hungrig begav jag mig hemmåt 3 timmar senare än vad jag väntat mig.
Och då halkar jag utanför huset.

Kvällen har ägnats åt att försöka få igång sibelius (ett musikprogram) utan resultat. Jag är helt hopplös när det kommer till tekniska ting, speciellt datorer. Det blir morgondagens problem. Dock kom jag alltså inte igång med arrandet idag heller.

Usch, det här var inte min dag. Tack att den är över.

Nu har jag gjort Stockholm. En helt fantastisk helg måste jag säga. Jag är faktiskt fånigt förtjust i denna stad! När jag landade i onsdagskväll hade jag nästan en vecka utan måsten och utan krav, vilket jag verkligen tagit fasta på. Jag har sprungit i affärer, ätit goda middagar ute, gjort Stureplan osäkert, strosat på Söder, träffat vänner men även hunnit med en hel del tid i TV-soffan.

När jag var liten åkte vi alltid ner till min morbror Kjell på somrarna. Han bodde på en jätte tomt i Ludvika, med egen badplats och med en gigantisk gräsmatta där vi badade vattenspridare, kastade hästsko och spelade krocket. Huset som han bodde i var näst intill mystiskt, ett sånt där hus där det mycket väl skulle kunna komma fram en lönndörr om man drog ut en speciell bok i bokhyllan eller där en klädkammare kunde vara dörren till landet Narnia. Och Kjell själv var en person för sig. Han hade alltid roliga upptåg på G när vi kom ner, tog med oss på upptäcksfärd i skogarna, skämtade och busade.

På kvällarna, när de vuxna satt på övervåningen och pratade, brukade vi ungar kvällsbada för att sedan mysa ner oss i TV-sofforna och se på filmer. Mest av allt såg vi på Galenskaparnas serier. Kjell hade hela Macken och En himla många program inspelade och vi plöjde avsnitt efter avsnitt. Dessa stunder kommer jag alltid komma ihåg som några av de allra bästa ur min barndom.

Kanske är det därför jag bara älskar Galenskaparna. Eller kanske är det för att de bara är så bra. Bedöm själva:

Jag tänkte verkligen bojkotta Facebook-hysterin, det var min plan. Huvudargumentet som alla använder sig av när de lägger fram fördelarna med sajten är att det är ett jätte bra sätt att hålla kontakten med gamla kompisar, och att det är så kul att se vad de gör. Men med tanke på att jag behåller kontakten med de (flesta) jag vill ha kvar i mitt liv biter denna anledning inge bra på mig.

Men. Tiden gick och vid ett svagt ögonblick innan nyår fick jag min chans och jag tog den. Nu glider jag runt bland namn och bilder när jag istället borde plugga. Nu börjar jag meningar med "Ja, jag såg det på facebook" och kommer på mig själv med att skriva "Jaha, och vad gör du nu förtiden?" till avlägsna bekantskaper. Suck, detta är lilla. Men ser ni mig någon gång vara med och ranka mina vänner i snyggast och mest pålitlig-listor, slå mig hårt i sidan.

Jag beundrar de som fortfarande inte har sugits in.
Håll kvar i era principer, jag önskar att jag kunde vara lika stark.

En perfekt lördag. Ligger nerbäddad under mitt duntäcke, nytränad och mätt. Lägenheten luktar såpa. Plöjer Lost som ett rinnande vatten. Kvällen ska spenderas med gymnasieflickorna, min kropp är redo för både skräpmat och skattanfall. Men bäst av allt - inga skatterättsböcker ska öppnas denna helg.

Min nya favoritlåt som Emelie från kvintetten tipsade mig om. Jag ber om ursäkt för det töntiga bildspelet, med låten är underbart bra.