sannapannan

Julbaket fortsätter.
Skumtomtefudge nästa och OJ vad gott det var.
Receptet hittade jag på en av mina favoritbakbloggar.
Spana in det här.
Busenkelt!
Dubbel sats rekommenderas dock om man vill att det ska räcka till julafton
 och inte allt ska försvinna längst vägen i kylen.

Smask!!

I år är det Sanna som har julgodisansvaret. Det är ett uppdrag som jag tar på fullaste allvar. Vad som ska bakas måste noga övervägas för att få den optimala snarrabuffén på julens vardagsrumsbord. Först ut var nougatsnittar. Det är egentligen inte en julgodis utan en kaka, men eftersom den är lite väl mastig för att äta i stora bitar funkar den perfekt i mindre upplagor.

Nougatkaka

9 dl Havregryn
21/2 dl Strösocker
1/2 dl Sirap
3 tsk Bakpulver
1 msk Vaniljsocker
2 msk Vetemjöl
250 gr Smör eller Margarin
250 gr Nougat

Smält smöret och blanda ner allt annat, utan nougaten. Bred ut smeten i en långpanna och ställ in i ugnen på 175 grader i 10-12 minuter. När kakan är färdiggräddad, hyvla över nougaten och låt kakan svalna.




Min kaka skar jag upp i små fyrkanter - perfekt när sockersuget sätter in mitt under Kalle.

I onsdags var det dagt - årets pepparkakshusbygge! Lite utav julens höjdpunkt för mig måste jag säga. I år fattade vi beslutet att tillverka Vita huset i härlig julig tappning.




Det obligatoriska godiset. Inte för att vi har använt den här typen av dekoration på ett tag så ska det liksom stå en skål där på bordet för att hålla sockernivån hög under baket.





Efter objektet har studerats är det dags att bygga en pappersmodell. Här brukar ofta syster glänsa.




Mitt specialområde är dekoration. Silverkulor är lite utav en favorit. Enkelt och stilrent.




De mest kritiska momentet är ofta själva ihopsättningen. Full koncentration krävs och det är viktigt att behålla fokus även när orken börjar ge vika, sockerchocken har infunnit sig och det inte finns något syre kvar i köket.

...voila!! The White House önskar god jul.



Tidigare år kan ni se här, här och här.

Synd nr 7 - att hälsa på människor.

Stockholm är en social stad, det måste jag säga. Det är lätt att ta kontakt med människor och föra vardagliga samtal med folk i omgivningen. Men det passar sig tydligen inte när som helst. Efter några veckor här fick jag lära mig att man tydligen inte hälsar på busschaffören när man kliver på bussen. Kontrollanterna i tunnelbanshytterna är uppenbarligen robotar som inte bör tilltalas med ett hej. Och han som står och river biljetter på BIO:n, nej nej nej, låtsas som om han inte existerar. Vissa hälsar man på, andra inte.

Även om jag trivs som fisken i vattnet här i storstaden finns det vissa saker som jag lovat mig själv att aldrig ta till mig. Därför vill jag uppmana alla att bortse och aktivt bryta ner den sjunde dödssynden. Våga hälsa! När jag kom hit i augusti och traskade igenom tunnelbansspärren på morgonen hälsade jag god morgon på killen i luckan. Fick en förvånad blick och ett litet trevande svar tillbaka. Nästa dag, samma sak igen, fortfarande mycket tveksamt svar. Men under terminens gång hände något, en kontakt skapades. Numera får jag ett glatt hejsan tillbaka när jag vinkar till båset, en sprallig vinkning och ibland har han till och med lämnat båset för att hålla upp grinden åt mig när jag haft händerna fulla. Yes, det är en bra start på dagen. Jag är av den enkla uppfattningen att det är trevligt att hälsa och uppmärksamma våra medmänniskors existens. Det är inte bara lätt att genomföra, utan även helt kostnadsfritt.

Hälsa mera!

Mitt examensarbete är inlämnat för en sista, sista granskning.
Jag har en litet minilov till torsdag.
Packar inför en julvecka i min fina Norrland.
Jag kommer hem igen till jul.
Välbehövlig pause från storstaden.
Längtar, längtar, längtar.


Och du, har du sett?
Det är helt vitt ute!




Jul, jul, strålande jul,
glans över vita innestadstak

Lucia.
Hasade min till TV-soffan inlindad i mitt duntäcke och njöt av fin julstämning.
Sedan har jag varit på visning minsann och därmed gick startskottet för lägenhetsjakten.
Lussefika i Vasastan på det och söndagen var komplett.

Jag har en förmåga att ständigt hålla många bollar i luften. Det kanske inte är så konstigt att det blir lite väl många till antalet för mig att hantera och det oundvikliga händer - en faller i backen. Jag var i full färd att hänga upp mina nyinhandlade julkulor i mitt sovrumsfönster, då jag tappar greppet och ena kulan krossas som golvet. Typiskt!! Suck!! Klumpiga jag... Men den lilla filosofiska sidan i mig började fundera. Kanske är det inte värre än att plocka fram sopen, städa upp i röran, och fokusera på de två fina, hela julkulorna som hänger och dinglar i mitt fönster. Ingen kan hålla alla bollar flygande, det bara är så.




Lite typiskt var det ändå. Jag som skulle julpyssla i fönstert. Men ytterligare besök på Åhléns julavdelning så var problemet ur världen. Nu hänger alla bollar i luften igen, men läxan har gått fram.

En god och stressfri jul önskar jag er alla!

Ännu en helg har förlöpt - dop i Uppsala, pappabesök, dansnatt som slutade sent, museumsöndag, tjejmiddag... Jag drog igång med gasen i botten redan i fredags med hysterisk bakorgie inför lördagens dopfika. Två smörgåstårtor med olika fyllningar skulle skapas, samt två saffransrulltårtor och chokladbollar i oändliga mängder. Mycket bra helg.




Mandis rullar. Det blev fem bollar sedan var hon klar med bakandet.

Lilla Fanny Katarina ser mycket skeptisk ut.



(Bilder från självaste dopen är på intåg)


Intensiv helg, minst sagt.
Tur att det är måndag imorgon med en ny vecka så att jag får vila upp mig.

Pappa på besök vilket betyder råmys.
Om det finns en sak min far gillar så är det Sannabakat,
så vad gör man inte för sin kära pappa?




Scones med en touch av kardemumma

4.5 dl vetemjöl
3 dl grahamsmjöl
1 tsk salt
2 tsk bakpulver
0.5 dl råsocker
125 g kallt smör
1 st ekologiskt ägg
2 dl mjölk 3%
1 ägg
2 tsk kardemumma




Det här Leilareceptet är underbart gott. Som scones fast med liten gnutta extra liksom. Blanda de torra ingredienserna och smula ner smöret för hand. Rör sedan ner mjölken och ägget och mixa till en smet. Forma till scones på ett bakplåtspapper. Här kan du välja lite fritt. Somliga vill ha mindre sconesbitar men fler, andra vill ha stora men färre. In i ungnen på 250 grader i ca 10 min.

Igår dampt det med en postavi i mitt brevinkast. Eftersom jag inte väntade på något blev jag lite förundrad. Vad är det för paket? Grubbalde, funderade... Men efter en liten hint av syss och jag tror jag var inne på rätt spår. Nyfiken skuttade jag iväg till ICA och plockade ut mitt stora, gröna kuvert. Och mycket riktigt, där i paketet låg den - min julkalender!

Jag och syster har en tradition som går ut på att vi byter julkalendrar med varandra varje jul. Jag gör en till henne, hon en till mig. Den ska självklart vara egentillverkad och innehålla ätbara saker. Genom åren har många varianter överlämnats, men i år antog jag att det var avblåst. Jag menar, vi bor ju inte i samma stad längre, hur ska själva bytet genomföras? Men min älskade syster tänkte längre än så och överaskade mig med ännu en fantasifull skapelse. Några tårar halkade ner längst kinden när jag ställde upp de 24 luckorna på bordet - ingen jul utan familj, ingen jul utan syster.

Jaha, då var det dags att vara produktiv.
Genus.
Maktsystem.
Partriarkala strukturer.
Slutsats..?

Det finns en låt som fortfarande ekar i mit hjärta. När det närmade sig hemfärd från min utlandstermin i NZ kom min rumskompis Kat in på mitt rum när jag höll på att packa som bäst. Hon klickade runt på min dator och tryckte på play. Då kom de, de där första tårarna. Det var dags att lämna allt. Sverige väntade. Jag kommer ihåg känslan. Förtvivlan, förväntan, panik, tomt och samtidigt totalt känslomässigt kaos.



Den här låten kommer alltid vara Kat, tjejerna, kiwimänniskorna och sista tiden i Dunedin för mig.
En symbol för tid som varit, men också om en förväntan inför framtiden liksom.
Djupt, I know, men så är det.


He says something like, "You and me babe, how about it?"