sannapannan

Från och med första juli 2008 har föräldrar möjlighet att "förlänga" sin föräldraledighet till ett barn som är mellan 1 och 3 år. Som ersättning får föräldern kring 3000 kr i månaden. Den blå regeringen vill genom sin nya familjepolitik öka jämställdheten, möjliggöra för både kvinnor och män att kombinera familjeliv med arbete och öka varfriheten för barnfamiljer. Det låter som en fin tanke, men vad blir egentligen resultatet? Vad sänder regeringen ut för signaler?

Jag är helt övertygad om att vårdbidraget inte kommer att bidra med någon ökad jämställdhet, snarare motsatsen. Visst, bidraget möjliggör för en förälder att vara hemma med sitt barn, men vem är det som kommer att utnyttja detta? Det är naturligtvis kvinnan. Våra förutfattade meningar och de ingrodda könsrollerna pekar ut kvinnan som den givna barnomhändertagander. Det är bara att titta på föräldraledigheten som den ser ut idag och titta på statistiken - pappan tar i genomsnitt ut 20% av föräldraledigheten. Finns det någonting som pekar på att denna fördelning skulle förändras genom ett vårdnadsbidrag? Nej, fördelningen kommer fortfarande att vara ojämn om inte mer. Sedan vore det dumt rent ekonomiskt att låta mannen sluta gå till jobbet eftersom han tyvärr fortfarande har högre lön i genomsnitt. Familjen förlorar mindre pengar om den lågavlönade stannar hemma - kvinnan. Det är enkel matematik, plus och minus.

Men om nu en kvinna vill vara hemma med sina barn, varför ska hon inte få vara det? Problemet som jag ser det är inte bara att en enskild kvinna stannar hemma med barnen, utan vad det skapar för samhälle. Kvinnorörelserna har kämpat genom tiderna att ge oss kvinnor samma rättigheter som män. Vi får idag arbeta, rösta och äga, vilket är viktiga byggstenar i att uppnå jämn maktfördelning. Slutar en kvinna arbeta hamnar hon direkt i ett beroendeförhållande till sin man, tjänar inte egna pengar och mister en plats att driva samhället framåt ute i arbetslivet. Konsekvensen blir även att kvinnan hamnar ännu längre bak i karriären och lönestegen. Mannen däremot kan fortsätta punda in kronorna, befodras och nå högre nivåer inom yrket och voila - löneklyftan består. Alltså, när en kvinna bestämmer sig för att bli "hemmamamma" anser jag att det påverkar mer än bara hennes liv - det påverkar maktbalansen och därigenom jämställdheten. Tyvärr kan det leda till ett steg bakåt för kvinnorörelsen.

Regeringens jämnställdhetsminister Nyamko Sabuni menar att det aldrig är fel med reformer som ökar människors valfrihet. Jo, det kan det visst vara. Valfrihet är inte alltid bra, framför allt inte om den stjälper viktiga mål i politiken som exempelvis att öka jämställdheten. Jag förespråkar till exempel hårdare lagstiftning kring fördelningen av föräldraledighet. Ibland behövs regler för att putta utveckligen i rätt riktning.

Vi kan inte förbjuda kvinnor att vara hemma med sina barn, det är inte min mening. Men jag ställer mig helt bakom de som menar att vårdnadsbidraget är en rent kvinnofälla. Reslutattet kan i värsta fall bli en återkomst av hemmafruarna som inte barna sköter barnen, utan lagar maten, städar och stryker den hårt arbetande makens skjorta. Jag vill inte att mina skattepengar ska gå till att betala kvinnor som väljer att vara "hemmamammor". Jag vill att mina pengar ska skapa jämställdhet, inte trycka den tillbaka.

Vaknade idag lite väl tidigt. Huvudet värkte och kroppen kändes efter gårkvällen. Fötterna var trasiga efter allt för höga klackar och ögonen var lätt rödsprängda. Suck, vad gör man åt en sådan söndag? Jo, jag har nämligen haft en utmärkt bakisdag. När jag är så där lite lagom "dagen-efter-sliten" blir jag ofta mycket aktiv. Dagen inleddes med slötid i soffan, en promenix i solskenet...

Jag tror inte på nyårslöften. De lyckas sällan hålla vilket bara leder till besvikelse och att man mår sämre än innan. Men nu när hösten drar igång känner jag ett behov av att sätta upp några mål och löften för den kommande terminen. Jag har formulerat några punkter, tillräckligt få för att jag ska lyckas och tillräckligt många för att det ska bli en utmaning.

 - Jag ska boka en helkroppsmassage. Det har jag aldrig unnat mig själv men har alltid velat. I höst ska det ske!

- Min matlagning måste förbättras. Jag är otroligt less på att känna mig sämst i köket. Visst kan jag baka men jag vill kunna bjuda hem folk på en riktigt god måltid. Jag måste ta tjuren i hornen och börja öva.

- Jag ska våga ta sovmornar. Man behöver faktiskt inte gå upp innan 8.00 bara för att det är en veckodag. Mitt mål är att jag i allafall någon gång ska skita i att ställa väckarklockan och sussa till jag vaknar.

- Min kallender ska vara mindre uppbokad. Mellan plugg, instruerande, spex, jouren och andra åtaganden är andningshål är ett måste.

- Jag ska fortsätta (och bli ännu bättre) leva mer miljöväntligt. Tygpåsar när jag handlar för att minska platsförbrukningen, köpa ekologiskt, äta mindre kött - det är så simpelt. Men nu ska det utökas.

- Jag ska ta fler prommisar med Issi. Kanske det bästa som fnns när man har varit inlåst en hel dag med näsan i böckerna. Frisk luft, trevligt sällskap, motion och en himla massa babbel.

- Min kropp ska gå först. Om jag har ont i benhinnorna ska jag hålla mig stilla och även skippa klackarna. Har jag magkatarront ska jag anpassa maten. Har jag ont i huvudet ska jag vara hemma och vila. Listan kan göras lång.

- Jag ska unna mig en Stockholmshelg. Trots att många helger redan är späckade med sysslor måste jag ta mig ner. Behovet av att komma bort ett tag, rå om mig själv och bara vara måste få stå i fokus, i allafall en helg denna termin.


Nu kan hösten börja. Jag är redo.
Vad lovar du dig själv?

Jag har fått en hel del olika kommentarer genom mina dagar, somliga mer svårtolkade än andra. Av någon anledning hittar människor i min omgivning nya sätt att beskriva mig eller sätta ord på mitt sätt att vara. Ibland känns de lite... ja... negativa kanske? Men jag har bestämt mig att höra ord som slängs i mitt ansikte med mina positiva öron.

"Du är så komplicerad... och du tänker för mycket" - Det ska tilläggas att detta kom från en person av det manliga könet när han försökte beskriva varför jag inte var flickvänsmaterial. Kan man tänka för mycket? Jasså, det visste inte jag. Men jag gör gärna det. Jag vill vara en grubblare och reflekterar och diskuterar, och om det gör mig till komplicerad så okej. Helldre det än för simpel varelse.

"Du går verkligen fram som en ångvält!" - Men hallå, betyder det att jag plöjer ner alla andra? Att jag krossar folk längst min väg? Nej, det betyder naturligtvis att jag tar för mig, banar min väg.

"Jag kommer aldrig att dra över dig" - Detta kom från en killkompis. Först tänkte jag att det var väl inte så snällt sagt, är jag så oattraktiv? Men sedan fick jag en förklaring som fick mig att mjukna. Det som menades var att han såg mig som en lillasyster och att han aldrig skulle vilja riskera vänskapen som vi har. Och det är väl fantastiskt att man kan vara ett objekt för vänskap i sin relation till killar, eller hur?

"Sanna, du är så bitig" - Visst är jag det! Jag har sedan tidig ålder lärt mig att bita ifrån, och det gäller det mesta. Så jag tackar och tar emot.

"Om man ska orka vara tillsammans med dig skulle man behöva en årsförbrukning av Red bull" - Är jag så krävande och hyper? Finns det ingen som kommer palla med mig? Nej. jag är bara ett energiknippe när jag sätter den sidan till. Det är ofta full fräs, något som jag ser som en av mina stora tillgångar. Men jag vet också att jag kan vara lugn som en inlandssjö. Om jag vill det vill säga.



Så där ja. Mycket går att se från en ljusa sidan. Testa själv.