sannapannan

En helgs vila. Tack gode gud.

Kommer hem om några dagar - lite piggare, lite gladare, lite fattigare.

Jag såg här om kvällen kanske världens sämsta TV-program genom tiderna, Ranking the stars. Upplägget ser ut som så att tio kändistjejer sitter i en panel och ska lista varandra efter en viss egenskap. Första egenskapen var "ego". Alla funderar, skriver och lägger ner pennorna. En kändis drar nitlotten och får gå fram till programledaren och läsa upp sin lista. Samtal, pladder och framför allt spydiga kommentarer fyller vår TV-ruta. Vem har rankar vem högst? Vem tycker att vem är lite väl ego?

Smöriga och innehållslösa motivationer till dem som blir kallade "minst ego", komplimanger som känns lika framkrystade och bakgrundsfria som  när en moderaterna kallar sig för ett feministiskt parti. Falska leenden från kvinnan som just blivit framröstad som "mest ego", som skrattar och säger att det säkert stämmer men som sedan lunkar hem med en klump i magen. En totalt vidrig tanke.

Jag tror de flesta tjejer har upplevt de knivar man fått i ryggen av andra tjejer, varesig det kommit från nära kompisens skitsnack under uppväxten eller onda blickar från tjejen i parallellklassen. Det har varit en naturlig del i att vara tjej. Vi har en förmåga att bryta ner och titta snett på varandra istället för att backa upp och peppa som vi egentligen borde göra. Är det här någonting som TV vill sporra? Är det verkligen bra underhållning? Jag blir äcklad. Vi tjejer borde hålla ihop och kämpa tillsammans istället för att kasta sten på varandra. Vi borde applådera, berömma, dunka varandra i ryggen och säga "Fasen vad du är grym!!". Våga prata, gräva ner stridsyxan och nära oss med ett leende.

Jag efterlyser mer systerskap - det är vad välden behöver.

Vissa dagar får man mycket gjort och idag var en sådan dag. Drog igång i morse med ett megaseminarium på fyra timmar. Cyklade hem och gjorde slag i min nya pluggrutin, nämligen att renskriva seminariumanteckningarna direkt efter. Mycket givande eftersom jag då inte har glömt allt. Eftermiddag flöt på i soffan med en propisition om "god redovisningssed" och en och annan sida om pensionsavdrag vid beskattning. Cyklade (trots regn!) upp till IKSU, spinnade, rullade hem, åt, städade... Kände mig som en riktigt duktig flicka.

Det höll nästan hela dagen ut. Slutade med ett magkatarrsanfall, något som påminde mig om varför jag inte ska hålla på som jag gör. Jag borde ha gjort som min kloka vän Clara i stället - stannat hemma i slasket, läst och bakat. Men det är inte sent att ta igen. Med lite mörk choklad, te, Stacey Kent i högtalarna och nya Damernas värld lugnade min höga puls ner sig. Att jag aldrig lär mig.

Men det är lätt att bara köra på. Extra lätt har jag att öka tempot när det finns ett tickande snart inom mig. Snart lämnar jag det här, snart får jag vila. Det är som sista armhävningen på body pumpen - det spelar ingen roll hur trött jag är, slutet är nära och då trycker jag på. Mitt snart kommer på Ondag då jag har en välbehövlig pause från Umeålivet för varmare breddgrader. Och fy fasen vad jag är värd det.

Installationen igår var kalas - kalasbra, kalasfestligt, kalastrevligt folk, kalasgod mat, kalas lång dag. Under universitetets årliga högtid ska de nya professorerna installeras, prestigefyllda priser för enastående prestationer delas ut och hedersdoktorer ska få sin titel. Från och med 6.45 var det full rulle hela dagen för oss studentmarsalkar. Program skulle delas ut, skumpa skulle serveras samt intas, ansikten skulle sminkas, klänningar snöras på, fanor hållas, nya vänskaper knytas, vinflaskor skulle tömmas...


Jag kan inte hjälpa det - jag älskar att vara involverad i dessa typer av tillställningar. God mat, inspirerande människor och en chans att för en gångs skull få vara riktigt uppklädd. Man blir otroligt sugen på att själv ge sig in i den akademiska forskningen bara för att få uppleva denna tillställning varje år. Jag tycker det är otroligt kul att hänge sig åt studentlivets goda ting ibland och vara en riktigt pretto-student. Sedan att få sjunga studentsången och vifta med mössan det är bara ett plus!

Livet innehåller alltför många val, stora som små, viktiga eller givna. Jag är en person som brukar ha ganska lätt för att ta beslut, väldigt "ovelig" av mig. Varesig det rör sig om när jag prövar kläder för eventuellt inköp eller att välja uppsatsämne. Men ibland snurrar det ihop sig även för mig.

Det finns för många saker att välja mellan. Var och skulle köpa en kudde på hemtex för ett tag sedan. Detta visade sig vara svårare än att köpa en bil, och det fanns tydligen en hel vetenskap bakom mitt kuddval. Sover du på mage eller rygg? Svettas du mycket? Eller fryser? Hur längre har du tänkt att ha kudden? Har du en mjuk eller hård säng? Det slutade med att jag lämnade affären utan kudde.

Har längre försökt torka kläder i husets torktumlare. Det har visat sig vara en stor utmaning. Menyn visar olika alternativ: Skåptorrt? Stryktort? Lakantorrt? Öh, allt jag kräver är att det blir torrt, finns det alternativet? Svar nej. Efter två år i mitt hus har jag fortfarande inte lyckats med att få tvätten torr.

Priset tog dock idag när jag skulle köpa salt (??) och det visade sig finnas ungefär 15 olika sorter. Olika användningsområden, färger, utan tillsatsen, extra mineraler... Suck.

Kanske har vi för många alternativ idag. Inte bara när det kommer till vardagliga ting utan även när det kommer till utbildning och livsstilar. Vi kan egentligen plugga var vi än vill i världen, umgås med vilka vi vill och göra stora saker med vårt liv. Kanske är det just därför det aldrig blir någonting av våra storslagna planer. Alternativen är för många, det är alltid någonting annat som drar i oss och vill vill hinna med allting och inte missa en enda upplevelse. Det är svårt att bestämma sig för en riktning och sedan föra på det till 100%. Gräset är alltid grönare på andra sidan, i allafall på håll.

Ibland önskar jag bara att någon kunde välja åt mig.

Idag var det ingen bra dag. Verkligen. Trist föreläsning om beskattningsrätt inom näringsverksamhet, följt av en trist dag i soffan med boken "Inkomstskatt del 2". Träningen gick mer eller mindre uselt. Inte ens diksussionerna på kvinnojourens studiecirkel fick mig att tända till idag. När inte ens samtal kring begreppet våldtäkt och bevisbördefrågan i dess rättegångar får mig att brinna, insåg jag att det bara var att lägga ner. Ingen glöd, poff, none.

Var för övrigt med i VK idag. Det borde vara strängt förbjudet att publicera bilder tagna nerifrån, från ett grodperspektiv. Funderar starkt på att stämma tidningen för kränkning.

Over and out.

Jaha, ett förhållande till i min umgängeskrets har tagit slut. Det är nästan att jag inte reagerar längre. Det är det nionde paret jag känner som har valt att gå åt varsitt håll sedan maj. Jag räknade ut att mer än 2/3 av alla par jag känner (som är i min ålder) har brytit under det senaste kvartalet. Det är konstigt att alla tar beslutet samtidigt. Är det så att man påverkas av vad andra väljer att göra med sina liv? Blir man "inspirerad"? Får andras trasiga förhållanden oss själva att fundera över vårt eget bo? Vad orsaken än är tror jag minsann det går en epidemi, sad but true. Jag är ledsen att säga att jag verkligen inte är något undantag.

Forsatte i samma dystra tanke och räknade efter hur många av mina nära vänner som har föräldrar som fortfarande håller ihop. Det är snarare undantag än normen att föräldrarna bor tillsammans. Tider som dessa kan man lätt förlora tron på kärleken. Är det någon idé? Kanske stämmer det som jag och Frida sagt så många gånger den senaste tiden;"F*n ta kärleken!"?

Men när kan känner att mina tankebanor blir för negativa riktar jag de mot ett par som faktiskt lyckats, ett par i min närhet som alltid kommer att hålla ihop och som visar att det går att spendera ett liv tillsammans. Mamma och pappa firar 40 år tillsammans om några två veckor. Fatta, 40 år?! Det är låång tid.

Fredagskvällen igår var verkligen någon alldeles extra! Wow fredagskväll - yeah!!

Kanske inte på det sättet som ni tänker er, inget party, ingen rörelse. Men det finns väl lika många definitioner på en bra fredagskväll som det finns människor? Min kväll innehöll gomiddag hos mamma och pappa. Det var skönt att få byta ut fiskbullarna och pastan mot en trerättersmiddag med vin och ost. Hasade mig vidare till TV:n. Efter 5 minuter i soffan sov jag gott, klockan var ju trots allt 22.30. Vaknade i morse, efter 11 timmars sömn, nerbäddad i gästrummet. Gött.

Även om helgen är härlig innehåller den sjukt många måsten. Det ska handlas, städas och umgås. Ibland är det skönt att skita i att ha en rolig fredagskväll och bara göra det man känner för - god mat i nedstressad miljö och somna framför dåliga fredagsprogram. Jag skulle byta ut Corona och NH mot min kväll anytime!

När jag var liten älskade jag disney-filmer, och då menar jag älskade. Mina veckopengar sparades i åratal för att kunna bytas mot senaste nykomligen i butiken och idag är kasseterna bland de mest slitna jag äger. Mitt disney-intresse har vidareutvecklas och samligen innehåller numera special-editionutgåvor i DVD-format. Askungen, Lady och Lufsen och inte att förglömma mitt senaste bidrag - Peter Pan. Det är något magiskt över disney. Idylliska sagor med lyckliga slut, kungliga kyssar mellan prinsen och prinsessan och djur som inte bara pratar utan även får oss att få hysteriska skrattanfall. Det glittrar, sprakar och strålar.

Men glada, lyckospridande historier är bara för barn. Men som vuxen får man inte gilla filmer om overkliga kärlekshistorier eller filmer som innehåller någon form av stående ovation i slutet - det är töntigt. Det är inte verkligt, snacka om att förädla vår världsbild. Däremot matas vi av krigsfilmer och kriminalserier, totalt bortom all verkligenhetsförankring utan att ifrågasätta i samma utsträckning. Men att se romantiska syftare, det är inte okej. Tänk, människor kan ju faktiskt få för sig att världen är kärleksfull och fin!

Jag hatar djupa filmer. När filmer är på något annat språk än engelska eller svenska stänger jag av, även om den är textad. Jag är grymt less på alla bilhakter och dödsskjutningar. Ser jag en till film om maffians narkotikahandel skriker jag. Jag vill smittas av den osannolika historian i Notting Hill, tro att det faktiskt händer att kärlekskranka killar stoppar flygplan för att fria till sin flickvän som i Hundtricket och att en lärare kan förändra en hel klass som i Döda poeters sällskap. Vem vill inte ha en värld där alla lever lyckliga i alla sina dagar? Eller stämmer upp i spontan sång? Så när jag ser Music and lyrics för fjärde gången denna termin tänker jag höja volymen, sjunga med i slutet och bli lite, lite lyckligare inombords.

Söndagskväll. Efter en dags soffliggande, instruerande på IKSU och salt mat har den lilla baksmällan jag bar på äntligen gått ut kroppen. Jag har alltid älskat söndagar, det är lätt veckans bästa dag. Fredagen och lördagen är kul, visst, men fulla med krav på vad man ska göra på kvällen och allt man ska hinna under dagen. Däremot denna dag - inga krav, ingen stress. Söndagen är trots allt sedan urminnes tider vilodagen.

En av söndagarnas goda egenskaper, eller snarare måndagen, är möjligheten till nystart. Varje söndag bestämmer jag mig för att börja ett nytt liv inför veckostarten, och denna vecka var inget undantag. Jag sätter upp mål i mitt huvud som att jag ska börja gå och lägga mig tidigare på kvällarna, sluta högkonsumera mörk choklad, börja besöka yogapassen, ha en vit månad, bli bättre på att höra av mig till utflyttade vänner och att komma i tid på morgonföreläsningarna. Detta kommer naturligtvis bara hålla till måndagsmorgon då jag likförbannat startar försent hemmifrån och måste panikcykla uppför svingen och anlända till föreläsningen med andan i halsen, eller då jag på tisdag besöker ICA-maxi och det bara råkar glida ner två mörka chokladkakor i påsarna. Även om mina mål aldrig kommer att uppnås (vilket jag långt inne är högst medveten om) finns det en förhoppning om förändring som jag gillar. Hela söndagskvällen kan jag leva i illusionen av att imorgon - då jäklar! Kanske är det just det som gör söndagarna njutbara.

Igår var det insparkssittning för juristerna. Fantastiskt bra kväll faktiskt. Det var även min absolut första sittning som singel. Förfesten började redan klockan fyra hemma hos mig. 30 finklädda juriststudenter gled omkring i min lilla tvåa, trångt men med grymt god stämning. Vinflaskor korkades upp, pussvippan (en grej som du skakar på som betyder att du vill ha en puss) användes flitigt och mina gamla skivor från 90-talet gick på högvarv. Festligtheterna fortsatte på Äpplet med middag, mingel, tal, sång och en hel del skaka baken på dansgolvet.




Ofta när jag är på festligheter hamnar jag i samtal som ibland leder in på oanade ämnen, och gårdagen var inget undantag. en killkursare sa till mig "Du är så svår Sanna". Öh, va? Vad betyder det? Han förklarade det som att man nästan är lite rädd för mig ibland. Jag blev inte mycket klokare av det. Hur ska jag tolka det? Och varför säger folk sådana här saker till mig?




Kröp hemmåt strax efter två, bubblandes om kvällen bravader med min kära kursare Malin, med ömmande fötter och längtan efter sängen. Hemma möttes jag dock av lukten av svettiga studenter och ca 2000 halvtomma ölburkar. Så här morgonen efter är jag grymt glad att jag tog tag i saken redan igår natt, speciellt med tanken på dagens fysiska tillstånd.

En superkväll lämnar sina spår, inte bara vinfläckar i soffan...

En sak som jag tycker är riktigt härligt är optimism. Att titta ut en regning morgon och tänka "Men så mysigt!", att få ett medelbetyg på en tanta och tänka att det är ju i allafall godkänt eller att i tunga perioder tänka att utan dalar finns det inga toppar.

Två optimister läste jag om i väntrummet hos tandläkaren. Det var ett gammalt par som hade spelat Bingolotto sedan start och endast missat ett par program. De hade vunnit några småvinster, men ingenting stort. De fortsatte i allafall troget att köpa lotter, spela och hoppas. En dag kanske det faktiskt är deras tur.

Det är därför jag har bestämt mig för att spela bingolotto. Det är något med det programmet som jar tycker är lite rörande. Folkligt, lunkande, "spännande" - så typiskt svenskt på något sätt. Ofta lovar jag mig själv att jag faktiskt ska köpa en lott bara för att och ge mig i hän till den lilla pensionären där inom mig. Sjunka ner på söndagskvällen, dricka en kopp te och kryssa "Iiiiiivar 49, 4, 9!!!". En miljon eller två skulle bara bli en bonus.

Efter ett grymt tråkigt kapitel i "Inkomstskatt del 1" bestämde jag mig för att åka och träna. Var redo att åka i god tid och skulle just lämna lägenheten, men var är nycklarna?! H*lvete! Hittade dem. Men hallå, min telefon?! Åh, suck. Efter 5 minuters panikslaget sökande åkte jag telefonlös. Skit också.

Hetscyklar uppför svingen (långt cykelbacke) och stressar förbi campus. Krockar med en kille som kommer från ängarna (vet han inte att det råder högerregeln på cykelvägarna här i världen?). Ett skrapsår och två blåmärken rikare och under mer panik plöjer jag uppför sista backen. Flås.

Parkerar cykeln. Låsskiten går inte igen. Kunde inte bry mig mindre, tänker jag och lämnar cykeln till ödet (hoppas även någonstans där inne att den ska bli stulen så att jag får en anledning att köpa en ny). Spinger fram till disken för att plocka ut en biljett (eftersom kortet naturligvis är hemma) och för att lösa ut min mammas bokningsspärr. "Har du hennes kortnummer?" får jag förfrågat. Ja visst, inskrivet i mobilen som är hemma. Suck.

Springen ner till ledaromklädningsnumret. Trycker in koden. Dörren går inte upp. Prövar igen. Inget händer. Just det, ny kod. Synd att jag inte har något sifferminne what so ever. Jaha, ok, vad gör man nu? Alla mina saker är där inne... Jösses.

Tack och lov kom en annan instruktör och släppte in mig. Skuttade in till min korg med kläder... Och vem har flyttat mina cykelskor?! Åhhh!! Letar förbrilt bland de andra korgarna. Inga cykelskor. Är det ödets sätt att säga till mig att jag inte ska träna idag? Åhh!

Suckar och går tillbaka till ledarrummet. Gnäller lite till en kolega, som pekar på ett par cykelskor bredvid ledarskåpen - se, mina! Skiter fullständigt hur de hamnat där, sliter på mig dem och spurtar till cykelsalen.

Cykelpasset må ha varit jobbigt med vägen dit tog bannemig priset. Pust.

Den här helgen har jag haft en sak i fokus - att få ordning på lägenheten efter omtapetseringen. I ett försök att leva upp till mitt "I don´t need a man"-liv skulle jag klara detta själv. Lättare sagt en gjort. Jag har lärt mig att det är betydligt lättare att konka på soffa och bord om man är två och att bära en 42-tums-TV mellan rummen ensam går bara man tar ett steg i taget.

Att hänga upp lamporna skulle i alla fall inte vara så svårt. Ha, det fick jag äta upp! Efter långt fixande och trixande satt de i allafall på "plats", det vill säga de satt fast i taket men inte så mycket mer. Syster skrattade gott när hon såg vardagsrumslampan hänga fullkomligt på sniskan varav jag upplyste henne om att den faktiskt lyste och därmed uppfyllde sin funktion.

Helgens största utmaning var att slipa om köksbordet något jag aldrig tänker göra om. Anledningen till omslipningen är att jag i mitt förra försök att vara en "independent-woman" själv skulle olja det. Det jag då inte visste var att den överflödiga oljan skulle torkas av... Efter flera dagars arbete stod jag där med en överoljad, klibbig matgrupp. Efter att ha låtit det stå så i över en halvår var det alltså dags att ta tag i saken i helgen. Svordomarna var många, över hur dum jag varit som inte fattat hur man oljar ett jäkla bord och frustrationen över att jag köpt 6(!!) stolar och inte 4. Jag övervägde på fullaste allvar att slänga ut skiten genom ballkongdörren. Mot alla odds blev den i allafall klart tillslut, och jag lutar mig tillbaka mycket stolt.



Puh, söndagskväll -jag är klar! Jag har spikat, borrat, skruvat och putsat och jag har gjort det helt själv. Därigenom har jag bevisat att jag är självständig och att jag klarar mer än vad jag tror. De flesta tavlorna är på plats (bland andra den här bilden), lägenheten har belysning och du kan nudda i matbordet utan att klistras fast. Mycket nöjd, mycket nöjd.

Jag tycker inte om att bli äldre. Min ålder nu är ok, men nu vill jag att det ska stanna av. Att bli äldre sägs vara fullt rimligt så länge man har hälsan med sig. Men om hälsan sviker redan vid 20? När jag började tänka efter finns det inte mycket i min kropp som fungerar som det ska.

• Jag har magkatarr och gått på medicin i omgångar för det sedan jag var 15. Kan därför inte äta vad jag vill eller dricka vad jag vill. Inget kryddigt, surt eller för fett. Varje dag måste jag få i mig något milt som yogurt eller fil. Jag blir lättare full och alltid bakis. Mest saknar jag apelsin och citrusfrukter - något jag inte ätit på 5 år.
• Jag har en nerv i benet som ligger lite på kläm. Det yttrar sig på så sätt att det ilar hemskt ibland. Ingenting jag kan göra åt saken, förutom att undvika vissa "positioner"...
• I stor del av mitt liv har jag haft migränproblem. Det går i omgångar, men när det är som värst har jag upptill en gång i månaden. Ofta kommer det som ett brev på posten efter tentan eller en stressig vecka.
• Mina hörntänder är "nervässade" av att jag spänner mig och klämmer ihop gommen när jag sover. det resulterar i spänningshuvudvärk och ont i käkarna. Därför sover jag med en bettskena (det är lika hett som det låter). Grymt oskönt, men det funkar.
• Mitt imunförsvar är kanske världens sämsta. Jag har otroligt lätt för att dra på mig olika virusinfektioner. Att knapra antibiotika och pencilin känns ibland vanligare än att äta hårdbröd.
• Nu har jag lycktas greja benhinneinflamation av mitt springande och tränande. Lösningen är vila och mindre Body Pump - någon som jag är dålig på att hålla.
• Mitt blodtryck är lågt och har därför lätt för att svimma och bli yr. En läkare sa till och med till mig en gång att hon var förvånad att blodet överhuvudtaget tog sig runt i kroppen på mig.

Jag kan bara konstatera att om det här är min hälsa nu, vill jag inte veta mitt tillstånd när jag är 45.

Sanna förklarar hur grupparbete går till:
- Det gäller bara att sätta ner foten. Ja, alltså visa vem som är tupp i hönsgården.

Resultatet av en mycket kort utekväll. Men jag var fabulous, och det var det viktiga.